Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/414

Den här sidan har korrekturlästs

410

som tolk. Emellertid verkade hans allvarliga och värdiga uppträdande, jämte de samvetsbetänkligheter han hyste att fullborda vigseln, emedan kvinnorna icke voro döpta och således ej kunde kallas kristna, hos så väl dessa naturbarn som hos deras män en utomordentlig vördnad för hans person, och efter detta kunde sannerligen ej något tvivel uppstå, huruvida den unge mannen vore en präst eller ej. Jag började nu till och med hysa farhågor för, att hans samvetsbetänkligheter skulle göra hela ceremonien om intet, och vigseln sålunda bliva uppskjuten till obestämd tid.

Detta var just vad som inträffade. I trots av alla mina invändningar nekade han på ett mycket hovsamt, men tillika bestämt sätt att förrätta vigseln, innan han först fått tala med så väl männen som kvinnorna, och fastän jag i början kände mig något förargad över denna snöpliga utgång, gav jag slutligen med mig såsom en gärd åt hans allvarliga och uppriktiga nitälskan.

Han vände sig nu till de engelska nybyggarna och sade dem, att han genom mig blivit underrättad om deras förhållande och om deras önskan att bliva formligen vigde vid sina indianska hustrur.

— Visserligen, sade han — och jag översatte hans ord för dem — vill jag gärna tillmötesgå eder guvernörs och eder egen önskan i detta hänseende, men innan jag kan förrätta en så betydelsefull och högtidlig akt, måste jag lära känna er närmare och tala med er så väl i denna som i andra viktiga angelägenheter.

— Först och främst måste jag förklara, fortfor han, att ett kristligt äktenskap icke kan ingås emellan en kristen och en odöpt vilde, som är en hedning och avgudadyrkare. Och efter vad jag kan finna, han I, herrar engelsmän, icke gjort något försök att bibringa dessa kvinnor begrepp om, vad döpelsen och namnet kristen vilja säga. Men utan en sådan kunskap kunna de ej bliva döpta. Jag fruktar även storligen, att I själva ären högst dåliga kristna och att eder kunskap om Gud är den minsta möjliga, varför det ju ej heller är att vänta att I talat med edra hustrur om den kristna religionens viktiga sanningar. Därför måsten I, så framt I viljen bliva vigda av mig, försöka att omvända edra hustrur till den kristna läran, och så vitt i eder förmåga står undervisa dem om den ende sanne Guden, deras skapare och uppehållare, samt om Jesus Kristus, deras frälsare. Ty att med äktenskapets band förena kristna och hedningar strider allt för mycket mot de kristna grundsatserna och mot Guds egen lag, för att jag skulle vilja låna min hand därtill.

De åhörde allt detta med mycken uppmärksamhet, och jag översatte det för dem så troget jag kunde, endast bifogande en och annan anmärkning för att övertyga dem om, huru rätt han hade, och för att visa dem, att jag själv var av samma mening som han. De erkände villigt, att vad präs-