Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/415

Den här sidan har korrekturlästs
411

ten sagt var rena sanningen; att de själva voro mycket dåliga kristna och att de aldrig talat med sina hustrur om religionens sanningar.

— Men, herr guvernör, sade Will Atkins, huru skulle vi kunna undervisa våra hustrur i religionen? Ack, vi veta ju ingenting själva, och dessutom skulle de, om vi började tala med dem om Gud och Kristus, om himlen och helvetet, endast skratta åt oss och fråga oss, hurudan vår egen tro väl är! Och om vi då svarade dem, att vi verkligen tro på allt, vad vi sagt dem, såsom att goda människor komma till himlen men de gudlösa till helvetet, skulle de fråga oss vart vi själva tänkte komma — vi som tro på allt detta, men ändå äro sådana gudlösa sällar. Och detta, herr guvernör, vore i sanning tillräckligt att från första början giva dem avsmak för religionen, ty man måste först själv i någon mån vara genomträngd av religionens sanningar, innan man duger att undervisa andra uti dem.

— Gott, Will Atkins, svarade jag honom, ehuru jag fruktar, att vad du nu sagt är blott allt för sant, bör du dock kunna tala med din hustru om Gud; säga henne, att det finnes en bättre religion än hennes egen; att hennes gudar äro avgudar, som varken kunna höra eller tala; att det finnes ett allsmäktigt Väsen, som skapat allting, som styr och uppehåller allt; ett Väsen, som belönar de goda och straffar de onda och som skall döma oss alla efter det bruk, vi gjort av vårt liv. Du är icke så okunnig, att du icke inser, att allt detta måste vara sant. och jag är förvissad om, att du själv tror därpå.

— Ni har rätt, herr guvernör, svarade Will Atkins, jag tror, att så förhåller sig; men huru skall jag väl kunna säga något av allt detta till min hustru, då hon genast kommer att invända, att det icke kan vara sant?

— Icke kan vara sant! utropade jag. Vad menar du med det?

— Herr guvernör, genmälte han, hon skall säga mig, att det icke kan vara sant, att denne Gud är rättvis, eller att han straffar och belönar, då han ju icke för länge sedan straffat mig, som varit en så gudlös människa och handlat så illa, icke blott mot henne utan även mot alla andra. Hon skall ej kunna förstå, huru denne Gud fortfarande kan låta mig leva, då jag ju alltid handlat tvärt emot allt, vad jag måste säga henne vara gott, och således helt annorlunda än jag bort.

— Ja väl, Atkins, svarade jag, du har tyvärr rätt. Saken faller sig svårare än jag först trodde.

Den unge prästen var emellertid otålig att få veta, vad Will Atkins haft att säga, varför jag skyndade att delgiva honom det.

— Ack! utropade han, säg den stackars karlen, att det likväl finnes något, som skall göra honom till den bäste lärare i världen för sin hustru, och detta något är den ånger, som kommer bättring åstad. En sann och djup ånger är den bäste botpredikanten. Låt Will Atkins blott av hjär-