412
tat ångra sitt syndfulla liv, och han skall bliva i stånd att meddela sin hustru undervisning om en Gud, som icke allenast rättvist vedergäller så väl det onda som det goda, utan även med oändlig kärlek och barmhärtighet ser ned på den botfärdige syndaren. Gud vill ej syndares död; han hatar visserligen och måste hata synden, men syndaren vill han frälsa. Det är endast den obotfärdige, den där till livets slut framhärdar i sin ondska, som Gud måste förgöra.
Jag upprepade prästens ord för Will Atkins, som syntes bliva djupt gripen av dem. Slutligen utbrast han med häftighet, knappt givande mig tid att sluta:
— Herr guvernör, jag vet allt detta och mycket mera; men så fräck är jag ej, att jag skulle kunna tala till min hustru på detta sätt, då det så väl för henne som för mitt eget samvete är uppenbart, att jag har levat som om jag aldrig hört ett ord om Gud eller ett kommande liv, eller om något annat, som står i samband därmed. Och vad ånger beträffar — ack! (härvid drog han en djup suck, och jag märkte, att hans ögon stodo fulla av tårar) det är förbi, för alltid förbi.
— Förbi?! Vad menar du därmed, Will Atkins? frågade jag.
— Jag vet nog, vad jag menar, jag, genmälte han; jag menar, att det är för sent för mig att ångra mitt förflutna liv.
Jag upprepade ord för ord för den unge prästen, vad Will Atkins sagt; och den nitiske, för sina medmänniskors eviga väl så innerligt ömmande mannen kunde därvid icke återhålla tårarne. Efter några ögonblicks stilla begrundande vände han sig till mig och sade:
— Bed honom blott besvara en enda fråga. Bryr han sig icke om, att det är för sent, eller är han bekymrad däröver och önskar, att det icke vore så?
Jag framställde genast frågan till Atkins, som med lidelsefull stämma genmälte:
— Huru skulle någon kunna vara obekymrad över ett tillstånd, som måste leda till evig förtappelse? Jag är långt ifrån obekymrad, men å andra sidan är jag övertygad om, att ingen räddning vidare finnes för mig. Förr eller senare kommer det att taga livet av mig.
— Vad menar du med dessa ord? frågade jag.
— Välan, svarade han, jag tror att jag en dag kommer att skära halsen av mig för att göra ett slut på mitt elände.
Då jag meddelade prästen detta förtvivlade svar, skakade han på huvudet med ett uttryck av djupt bekymmer i sitt allvarliga anlete. Hastigt utbrast han:
— Om så förhåller sig, kunna vi försäkra honom, att det icke är för sent: Gud skall förlåta honom och giva honom ett nytt, ångerfullt sinne, som kommer bättring åstad. Han kan ännu bliva delaktig av trons härliga fruk-
