414
Efter detta samtal, och sedan de, såsom ovan är nämnt, allvarligt lovat att söka omvända sina hustrur till kristendomen, ansåg min unge vän sig oförhindrad att sammanviga de andra båda paren; men Will Atkins och hans hustru hade ännu ej kommit in. Sedan prästmannen en stund väntat på dem, blev han nyfiken att veta, vart Atkins tagit vägen, och vändande sig till mig sade han:
— Jag ber er, min herre, låt oss gå ut ur denna er labyrint och se till, om vi kunna få reda på Will Atkins. Jag är säker på, att vi skola finna honom någonstädes i närheten i allvarligt samspråk med sin hustru angående religionens sanningar.
Jag kände mig böjd för att tro som han, och vi följdes åt ut, varefter vi gingo in på en av mig ensam känd väg, där träden å ömse sidor växte utomordentligt tätt. Då vi kommo till skogsbrynet fingo vi se Atkins och hans bruna hustru sitta i skuggan av en buske, inbegripna i livligt samtal. Vi stodo en lång stund och betraktade dem uppmärksamt; vi sågo, huru Atkins med allvarlig uppsyn och ivriga åtbörder pekade än mot himlen, än mot alla fyra väderstrecken, än nedåt jorden, än utåt havet; därefter på sig själv, på sin hustru, på skogen och på träden.
— Nåväl, anmärkte prästen, ni finner nu, att jag hade rätt i min förmodan. Se, huru denne man predikar för sin hustru; se, huru han söker övertyga henne, att vår Gud har skapat allt detta: honom, henne, liksom ock himlen, jorden, havet, skogen och träden!
— Ja, sannerligen, det förefaller även mig så, genmälte jag.
Strax därpå sågo vi Will Atkins stiga upp, falla ned på sina knän och höja händerna och blickarne mot himlen. Vi förmodade, att han sade något, men kunde ej uppfånga ett ord till följd av det långa avståndet. Knappt en halv minut kvarlåg han i denna ställning, varefter han åter reste sig och gick och satte sig vid sin hustrus sida. Ånyo började han tala till henne, och hon lyssnade synbarligen mycket uppmärksamt, men huruvida hon svarade något, kunde vi ej uppfatta. Under det den stackars mannen låg på sina knän, såg jag strida tårar skölja min unge väns kinder, och själv kunde jag endast med största svårighet kuva min rörelse. Det gjorde oss båda mycket ont, att vi icke voro nära nog att kunna höra deras samtal; ej heller vågade vi närma oss av fruktan att störa dem. Vi beslöto därför att i stillhet avvakta slutet av den sällsamma scenen, som talade tydligt nog till oss utan alla ord.
Som sagt, Will Atkins hade åter satt sig ned bredvid sin hustru och börjat samtala med henne på samma allvarliga och ivriga sätt som förut. Vi sågo, huruledes han ett par eller tre gånger med uttryck av den största ömhet slöt henne i sina armar; vid ett tillfälle tog han upp sin näsduk och torkade bort tårarne från hennes kinder, varpå han kysste henne med ett