416
sig på latin, än på franska, och några gånger hände det, att en ström av tårar kvävde hans röst, så att han icke kunde yttra ett ord.
Emellertid hade Will Atkins och hans hustru åter stigit upp och börjat ett nytt ivrigt samtal av synbarligen lika allvarlig natur. Av allt framgick, att den indianska kvinnan var mycket rörd av, vad hennes man hade att säga, ty hon upplyfte sina händer, lade dem på bröstet och gjorde många andra åtbörder av sådan art, som plägar uttrycka det djupaste allvar och uppmärksamhet. Sedan detta fortfarit vid pass en kvarts timme, avlägsnade de sig från platsen och försvunno ur vår åsyn.
Jag sade nu den unge mannen att jag var glad över, vad vi här båda fått bevittna.
— Visserligen, utlät jag mig, är jag ganska misstrogen i dylika fall, men här måste jag tro mina ögons vittnesbörd och är fullt och fast övertygad om, att både mannen och hans hustru hava ett allvarligt uppsåt att omvända sig. Och huru okunniga de än båda två äro, hoppas jag likväl, att en sådan början skall få ett lyckligt slut. — Vem vet, om ej dessa två med tiden genom sitt föredöme, ja, kanske undervisning, kunna komma att inverka på några av de andra?
— Några av de andra? genmälte han hastigt, säg snarare alla de andra. Var säker på, att, om dessa båda vildar — ty efter allt, vad ni berättat, har han varit föga bättre än en sådan — av uppriktigt hjärta omvända sig till Herren Jesus Kristus, de icke skola giva sig någon ro förr, än de inverkat på alla de övriga, ty den sanna religionen öppnar hjärtat för broderlighetens och människokärlekens dygder, och den, som en gång blivit en verklig kristen, kan aldrig gå förbi en hedning utan att söka leda honom ur hans okunnighets mörker till sanningens kunskap och ljus.
Jag måste erkänna, att detta var en sant kristlig grundsats, och den omständigheten, att min unge vän upptagit och förverkligat den i sitt liv, vittnade lika mycket om hans ädla hjärta som om hans brinnande trosnit.
— Men, min käre vän, sade jag nu, jag finner en viss svårighet härvidlag, som jag ber att få meddela er. Jag har icke det minsta att invända mot edra varmhjärtade strävanden att omvända dessa stackars människor från deras hedniska villfarelser till den kristna religionen; men huru kan ett sådant arbete tillfredsställa eder, då ni ju icke kan föra edra nyomvända i katolska kyrkans sköte, utom vilken — enligt eder uppfattning — ingen frälsning gives? Ni måste ju således betrakta dem såsom kättare och följaktligen lika ohjälpligt förlorade, som om de allt framgent förblivit hedningar?
Härtill genmälte han med den största möjliga öppenhet:
— Min herre, jag är en katolik, tillhörande den romersk-katolska kyrkan, och en präst av benediktinerorden; jag omfattar alla den romersk-katolska bekännelsens grundsatser, men tro mig, då jag nu säger — ty jag talar icke för
