418
icke mera att göra där, utan återvände samma väg vi kommit. Vi funno dem utanför vår bostad i avvaktan på att bliva inkallade. Jag frågade nu prästen, om han ansåg, att vi borde omtala för Will Atkins, att vi bevittnat samtalet mellan honom och hans hustru. Men min unge vän var av den meningen, att vi borde vänta, tills vi först talat med Atkins och fått höra, vad han hade att säga. Vi kallade därföre in honom ensam, och som ingen annan befanns inomhus, voro vi fullkomligt ostörda. Jag började samtalet sålunda:
— Hör du, min käre Will Atkins, tillåt mig att göra dig några frågor. Vad var din far?
W. A.: En bättre människa än jag någonsin kan bli. Min far var präst.
R. C.: Hurudan uppfostran gav han dig?
W. A.: Ack, min herre, han skulle hava givit mig en god uppfostran, om jag icke föraktat all uppfostran, all undervisning, all rättelse. Jag är ett riktigt vilddjur.
R. C.: Det är sant. Salomo säger: »Den som hatar varning är oförnuftig.»
W. A.: Ack, herre, jag om någon var oförnuftig, ty jag dödade min far — för Guds skull, käre herre, tala icke mera härom; ack, jag mördade min stackars far!
R. C.: Vad? Mördare?!
Nu störtade den unge prästen, blek som ett lik, upp från sin plats, ty jag översatte varje ord för honom. Han tycktes tro, att Will verkligen slagit ihjäl sin far.
R. C. (till prästen): Nej, nej, min vän; jag fattade det icke så. — Förklara dig tydligare, Will Atkins; icke dödade du väl din far med dina egna händer?
W. A.: Nej, min herre; jag mördade icke min far på sådant sätt, men jag dödade all hans glädje och vållade honom en sorg, som förkortade hans dagar. Hans hjärta brast, då han såg sin varnartige son med den svartaste otacksamhet löna hans faderliga ömhet och omsorger.
R. C.: Gott, min vän, jag frågade ej om din far för att avtvinga dig denna bekännelse. Jag hoppas till Gud, att han skall giva dig en rätt ånger över din olydnad mot din far och förlåta dig såväl denna som alla dina andra synder. Anledningen till min fråga var den, att jag funnit, huru som du trots din okunnighet likväl vet mera än mången annan om det, som gott är; att du känner bra mycket mera av religionens sanningar än du i ditt liv visat.
W. A.: Ehuru icke ni, herre, avtvingar mig någon bekännelse om mitt straffvärda handlingssätt mot min stackars far, gör dock mitt samvete det: Jag vet av egen erfarenhet, att, då vi med ånger och förtvivlan blicka tillbaka på vårt förspillda liv, vi se först och främst de synder vi begått mot våra
