kärleksfulla föräldrar; såren efter dem äro de djupaste och minnet av dem trycker svårast på vårt sinne.
R. C.: O, vad du talar sant, Atkins! Jag kan knappt uthärda att höra mera.
W.A.: Ni ej uthärda? Aldrig har väl ni varit sådan som jag?
R. C.: Jo, för visso, Atkins! Varje bärg, varje dal, ja, jag må säga varje träd här på ön har varit ett stumt vittne till den själsångest jag utstått till följd av min otacksamhet och pliktförgätenhet mot en god, ömhjärtad fader. Han liknade mycket din, efter den beskrivning du givit mig, och jag mördade min fader lika väl som du din, Will Atkins; men jag börjar nu sannerligen frukta, att min ånger är mindre djup och allvarlig än din.
Jag ville hava fortsatt samtalet, om icke min rörelse tagit överhand; ty jag tyckte, att denne stackars man lade ett vida mera ångerfullt sinne i dagen än jag. Jag kände mig slagen av, vad han yttrat, och tänkte att draga mig tillbaka, ty full av blygsel nödgades jag erkänna för mig själv, att jag, som kommit för att undervisa och upplysa honom, i själva verket fått mottaga en högst överraskande och oväntad läxa av honom.
Jag omtalade allt, vad jag kände och tänkte, för den unge prästen, som med av rörelse darrande stämma utbrast:
— Sade jag icke, min herre, att denne man, om han bleve omvänd,
