vad ni nyss sade; hon påstår att hennes anförvanter avsky dylika styggelser; att det väl kan hända, att de med hänseende till avlägsnare släktingar äro mindre nogräknade än vi, men att de aldrig gifta sig i sådana led, som ni nämnde.
R. C.: Nå, det kan ju vara så. Men vad svarade din hustru på det du sade henne?
W. A.: Hon förklarade sin livliga tillfredsställelse med ett dylikt sakernas tillstånd, såsom varande vida bättre än i hennes eget land.
R. C.: Men talade du ej med henne om, vad ett äktenskap enligt våra föreställningar är?
W. A.: Jo visst, det var just vad vi började med. Jag frågade henne, om hon ville låta viga sig vid mig på vårt sätt. Härtill svarade hon med en genfråga, huru vi väl brukade ingå äktenskap. Jag sade då, att äktenskapet var instiftat av Gud; och därefter utspann sig ett underligt samtal oss emellan — ett samtal, sådant, som kanske aldrig tillförne förts emellan man och hustru.
Anmärkning. Samtalet emellan Will Atkins och hans hustru nedskrev jag omedelbart, just sådant han berättade mig det. Det hade följande lydelse:
Hustrun: Instiftat av eder Gud? Har ni då en Gud i ert land?
W. A.: Ja, älskade; Gud är i alla land.
Hustrun: Icke er Gud vara i mitt land; mitt land hava den store, gamle Benamucke gud.
W. A.: Barn, jag är rädd, att jag icke kan göra tydligt för dig, vem Gud är. Gud är i himmelen — han har gjort himlen och jorden och havet och allt som däruti är.
Hustrun: Icke göra jorden; icke er Gud göra jorden; icke göra mitt land.
W. A. skrattade lätt åt hennes påstående, att Gud icke skapat hennes land.
Hustrun: Icke skratta; varföre du skratta åt mig? Detta ingenting att skratta åt.
W. A.: Däri har du sannerligen rätt, jag skall icke skratta mera.
Han blev med allt skäl tillrättavisad av sin hustru, ty han var i början mindre allvarlig än hon.
Hustrun: Du säga er Gud gjort allt?
W. A.: Ja, barn, vår Gud har gjort hela världen, och dig och mig och allting, ty han är den ende sanne Guden, och ingen Gud finnes utom honom, och han bor för evigt i himmelen.
Hustrun: Varför du icke säga det till mig för lång tid sedan?
W. A.: Jag borde för visso hava gjort det, men jag har varit en förstockad syndare, som icke endast förgätit att förut tala med dig om dessa saker, utan även själv levat utan Gud i världen.
Hustrun: Vad? Ni hava en stor Gud i ert land och du ej känna honom?
