Hustrun: Om han således aldrig döda, aldrig vredgas, då ni göra ont, då han icke vara god själv, eller också ingen makt hava.
W. A.: Jo, älskade, han är oändligt god och oändligt stor — han är allsmäktig. Det händer mången gång, att den förhärdade syndaren drabbas av hans hämnande rättfärdighets hand, till ett varnande exempel för andra. Många äro de, som träffas av en plötslig död mitt uti sina synder.
Hustrun: Men han icke dödat dig än; har han sagt dig, måhända, att han icke skola döda dig, och ni gjort överenskommelse: du göra onda ting, han icke bli vred på dig, men vred på andra människor.
W. A.: Nej, i sanning, alla mina synder äro brott emot hans godhet, och det vore endast rättvist, om han dödade mig, såsom han gjort med många andra stora syndare.
Hustrun: Ännu icke dödat dig, icke slagit dig — vad du säga till honom för allt det?
W. A.: Ack, jag är en otacksam, förhärdad varelse, det är hela saken.
Hustrun: Du säga han gjort dig. Varföre han icke göra dig mycket bättre?
W. A.: Han har skapat mig god liksom hela världen, men jag har själv gjort mig ond genom att föredraga det onda framför det goda; därigenom har jag blivit en eländig och avskyvärd stackare.
Hustrun: Jag önska du göra Gud känna mig. Jag icke göra honom vred — jag icke göra elaka syndiga ting.
W. A.: Älskade, du menar väl, att jag skall säga dig något om Gud, så att du lär känna honom, ty Gud känner dig allaredan liksom ock varje tanke i ditt hjärta.
Hustrun: Då vet han även, vad jag säga till dig nu? Han vet jag önska känna honom? Hur skall jag känna honom, som skapat mig?
W. A.: Min stackars vän! Han måste själv lära dig, jag kan det ej. Jag skall bedja till honom, att han hjälper dig och förlåter mig, för det jag är ovärdig undervisa dig om honom.
Den stackars mannen råkade nu i en sådan ångest över sin oförmåga att tillmötesgå sin hustrus önskan, att han föll ned på sina knän framför henne under innerlig bön till Gud, att han ville upplysa hennes sinne med den frälsande kunskapen om Herren Jesus Kristus, förlåta honom hans egna synder och låta honom vederfaras den nåden att bliva medlet till sin hustrus omvändelse. Därefter satte han sig åter bredvid henne, och samtalet började på nytt. Det var vid detta tillfälle vi sett honom knäfalla och räcka upp sina händer.
Hustrun: Varföre böjde du dina knän? Varföre höll du upp händerna? Vad sade du? Vem talade du till? Vad menade du med allt detta?
W. A.: Älskade barn, jag böjde mina knän till tecken av lydnad för ho-
