Efter att sålunda hava ordnat öns angelägenheter, ämnade jag vidtaga förberedelser till att återvända ombord, då den unge mannen, som jag räddat från hungersdöden ombord åt det väderdrivna fartyget, infann sig hos mig och anhöll om ett samtal.
— Jag har mig bekant, sade han, att ni i edert sällskap har en präst, vilken på tillskyndelse av er sammanvigt några engelsmän med deras indianska hustrur. Här är ännu ett parti emellan två kristna, vilket jag skulle önska beseglat med äktenskapets band, innan ni lämnar ön. Jag vågar hoppas, att ni gärna skall giva edert samtycke därtill.
Jag förstod, att det måste vara fråga om den unga kvinnan, som varit hans moders tjänarinna, alldenstund ingen annan kristen kvinna fanns på ön. Jag sökte övertala honom att noga betänka sig, innan han toge ett dylikt steg, vartill han kanske förmåtts endast av sin nuvarande ensamma belägenhet. Jag föreställde honom, att han genom min försorg högst sannolikt skulle kunna komma tillbaka till sitt fädernesland igen, där han hade släktingar och vänner, och att han måhända då, om ej förr, skulle ångra sitt val. Dessutom vore han ännu så ung, endast sjutton eller aderton år, att han knappast kunde hava vunnit den stadga som en så allvarlig förbindelse kräver för att bliva till ömsesidig båtnad och lycka.
Jag hade tänkt säga ännu mera, då den unge mannen småleende avbröt mig.
— Min herre, sade han i en särdeles hovsam ton, tillåt mig fästa er uppmärksamhet på, att ni missuppfattat min framställning, ty det är icke jag, som ämnar gifta mig. Det är eder ’tusenkonstnär’, som fattat tycke för min mors tjänsteflicka, Susanna, och de äro nu båda överens att med varandra träda in i det heliga äkta ståndet.
— Men låt mig ytterligare få taga er godhet i anspråk, fortfor han, och tala med er om mina egna angelägenheter. Ni lät mig nyss förstå, att det är eder välvilliga avsikt att förhjälpa mig hem till mitt fädernesland igen, och jag skulle ej hava tänkt på att kvarstanna här, därest ej eder förestående resa vore så utomordentligt lång och äventyrlig; men som det nu är, önskar jag intet annat, än att ni ville tillåta mig slå mig ner på ön som jordbrukare. Skulle ni en gång komma hit tillbaka i avsikt att härifrån begiva er direkt till England, vore jag er högst förbunden, om ni då ville medtaga mig.
Jag tyckte den unge mannen talade högst förståndigt för sina år och lovade honom att så vitt möjligt vore tillmötesgå hans önskningar. Det gladde mig även att höra, att det av honom omnämnda giftermålet icke rörde honom själv. Däremot kände jag mig angenämt överraskad av partiet mellan min »tusenkonstnär» och Susanna, enär jag fann det synnerligen lämpligt. Angående hans karaktär har jag redan yttrat mig. Vad flickan beträffar var hon en särdeles blygsam, anspråkslös och religiös ung kvinna om tjugusex
