430
synnerligen och offentligen lägga dem saken på hjärtat, eller ock att vi enskilt besöka dem — ni spanjorerna, jag engelsmännen.
— Ert senare förslag, svarade prästen, är tvivelsutan det bästa. Jag begiver mig således till mina trosförvanter, spanjorerna, och ni till edra, engelsmännen. Det blir bäst så.
Och så skedde. Vi talade varmt för vår sak och ålade dem allvarligt såsom en kristlig plikt att vårda sig om de själar, som blivit dem av försynen anförtrodda. Dessutom fingo de giva oss ett bestämt löfte, att de vid sina försök att omvända vildarna till kristendomen aldrig skulle göra någon skillnad emellan katolik och protestant, utan endast undervisa dem i den för båda troslärorna gemensamma kunskapen om den sanne Guden och deras frälsare Jesus Kristus. Likaledes lovade de oss att aldrig sinsemellan tvista om religionen eller låta olika åsikter störa det goda förhållande, som städse borde råda ibland dem.
Då jag kom till Will Atkins’ hus (ty så måste jag benämna den av flätverk synnerligen omsorgsfullt uppförda hydda, av mig förut beskriven), träffade jag där den nygifta unga kvinnan, Susanna, och fann, att hon och Will Atkins’ hustru blivit mycket goda vänner. Detta vänskapsförhållande hade ett särdeles gott inflytande på den senare, ty den allvarliga, religiösa Susanna var just rätta personen att fullborda det av Will Atkins påbörjade verket. Ehuru endast fyra dagar förflutit efter nyss skildrade tilldragelser, hade dock den nydöpta indiankvinnan redan blivit en verkligt uppriktig och hängiven kristen av det slag, som man torde få leta efter även i våra kristna länder.
Samma morgon jag började min rond bland engelsmännen, föll det mig in, att jag, som försett dem med så många nyttiga och nödvändiga saker, likväl alldeles förgätit en av de viktigaste, nämligen att giva dem en bibel. Härutinnan visade jag mig således mindre omtänksam om dem, än vad min gamle vän kaptenens änka varit om mig, då hon i lasten, som sändes mig från Lissabon, nedlade trenne biblar och en bönbok. Emellertid hade denna människovänliga kvinnas goda handling vidsträcktare följder, än hon själv någonsin kunnat ana, ty hennes biblar lände nu till uppbyggelse och undervisning för personer, som gjorde ett mycket bättre bruk av dem, än jag någonsin gjort.
Innan jag nyssnämnda morgon gav mig hemifrån, stoppade jag alltså en av mina biblar i fickan. Då jag vid framkomsten till Will Atkins’ korghus förnam, att Susanna och Maria varit inbegripna i ett religiöst samtal — något som Will Atkins med stor glädje omtalade för mig — frågade jag honom, om de ännu voro tillsammans därinne. Då han jakande besvarade min fråga, gingo vi båda in i huset, där vi funno de båda kvinnorna fortfarande upptagna av ett livligt och allvarligt samtal.
— O, min herre, sade Will Atkins, då Gud återför syndare till sig, drager
