Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/444

Den här sidan har korrekturlästs

440

vilka flera måste hava omkommit genom drunkning. Ungefär en timme efter flykten upptogo våra matroser en stackars vilde, som i sin nöd kom simmande emot fartyget.

De flyende kanoterna roddes med sådan hastighet, att vi snart alldeles förlorade dem ur sikte. Vi sågo icke vidare till dem, ty samma afton fingo vi äntligen vind i seglen, så att vi kunde lämna platsen och sätta kurs på Brasilien.

Vi hade således nu en fånge ombord, men den stackars varelsen var så dyster och nedslagen, att vi varken kunde få honom att äta eller tala, varför vi befarade att han ämnade svälta sig till döds. Jag beslöt därföre att hota honom, i vilken avsikt jag befallde några av matroserna att föra honom ned i barkassen samt låta honom förstå, att han, därest han ej ville tala, skulle bliva kastad i sjön. Då denna hotelse icke medförde åsyftad verkan, kastade karlarna honom verkligen över bord och låtsade ro sin väg ifrån honom. Denna list lyckades bättre, ty den stackars karlen, som simmade likt en fisk, följde efter barkassen och började tala på sitt tungomål, av vilket matroserna naturligtvis icke begrepo ett ord. Emellertid hade vår fånge äntligen givit med sig och funnit för gott att öppna sin mun, varföre han åter blev upptagen, och från den stunden visade han sig mera medgörlig. Det faller av sig själv, att jag icke under några omständigheter ämnat dränka den stackars vilden; det var endast min avsikt att lösa hans tungas band, vilket ju även förträffligt lyckades.

Vi voro således under segel igen, men jag kände mig högeligen bedrövad över förlusten av min redlige Fredag. Jag skulle önskat att kunna segla tillbaka till min ö igen för att taga en av de därstädes bosatta, civiliserade vildarna till min tjänare; men detta kunde ej gå för sig, vi måste fortsätta vår resa utan vidare avbrott. Vi hade visserligen en fånge bland oss, men det dröjde länge, innan vi kunde lära honom förstå oss; men med tiden inhämtade han några engelska glosor cch blev sålunda efter hand mera användbar. Längre fram, då han tämligen begripligt uttryckte sig på vårt språk, frågade vi honom, vad avsikten varit med utrustningen av de många kanoterna, med vilka vi kommit i strid.

— Vi gå med våra hövdingar att slåss en stor strid, svarade han.

Vi frågade honom, huru många hövdingar de då haft.

— Vi vara fem stammar, svarade han; vi alla komma samman att slåss med två stammar.

— Men varför anföllo ni oss? frågade jag.

— Vi komma att se det stora undret, svarade han. Vi icke ämna slåss med det.

Men jag återkommer ännu en gång till min stackars Fredag; jag måste säga mitt sista farväl till den trogne tjänaren, den redlige vännen! Du käre he-