och säkert träffa sitt mål. Jag höll mig därföre på avstånd, men försökte dock så gott jag kunde medels tecken göra mig förstådd av dem. Särskilt tecknade jag, att vi behövde något att äta. Vildarne vinkade åt mig att stanna, varför jag tog in seglet och lade mig i avvaktande ställning i närheten av stranden. Därpå sprungo tvenne av dem inåt land och kommo efter en halvtimme tillbaka med två stycken torkat kött och en del säd av det slag, som deras land frambringar. Nu uppstod en ny svårighet: nog ville vi gärna mottaga de sålunda anskaffade livsmedlen, men huru bära oss åt, då vi själva ej vågade gå i land till negrerna, och dessa syntes vara lika rädda för oss? Slutligen löste vildarna gåtan, i det de nedlade födoämnena på stranden och avlägsnade sig ett långt stycke, där de stannade tills vi hämtat allt ombord, då de åter närmade sig.
Vi tackade dem genom tecken, ty vi hade intet att giva dem i utbyte. Men just i detta ögonblick erbjöd sig ett tillfälle att göra dem en återtjänst. Under det vi lågo vid stranden kommo uppifrån bärgen tvenne stora djur, som i raseri jagade varandra ned mot havet. Huruvida det var en hanne, som förföljde sin hona, eller om de blott lekte eller voro i slagsmål, kan jag ej säga. Allt nog, något ovanligt måste vara på färde, enär dessa djur sällan visa sig på dagen; därtill blevo vildarna och i synnerhet kvinnorna mycket förskräckta och flydde alla, utom mannen med spjutet. Djuren syntes dock ej hava för avsikt att anfalla negrerna utan hastade mot stranden och störtade sig i vattnet, där de plumsade och summo omkring som om de blott kommit för sitt nöjes skull. Slutligen sam det ena av dem närmare båten än jag väntat, men jag var färdig att mottaga den objudne gästen, ty jag hade i hast laddat min största bössa och befallt Sury ladda de båda andra. Så snart djuret kom inom skotthåll, gav jag eld och träffade det mitt i huvudet, varpå det genast dök ned i vattnet men strax kom upp igen. Så fortsatte, det att dyka upp och ned, kämpande för livet. Med en sista ansträngning sam det mot land, men dog innan det nådde stranden.
Obeskrivlig var den bestörtning negrerna ådagalade vid knallen av skottet. Några av dem föllo till marken som om de varit döda. Men när de fingo se djuret ligga dött i vattnet, och jag gjorde tecken åt dem att närma sig, blevo de modigare och kommo ned till stranden. Därpå band jag ena änden av ett rep kring det döda djuret, och kastande andra ändan till negrerna tecknade jag åt dem att draga det i land. Vi funno nu, att det var en den skönaste leopard, men vad som mest förvånade negrerna var det obegripliga sätt, varpå jag dödat honom.
Det andra djuret hade flytt tillbaka till bärgen vid skottet och syntes ej mera till. Jag märkte genast att negrerna voro begärliga efter köttet av det fällda djuret, och jag var glad över detta tillfälle att kunna visa dem en återtjänst. Jag tecknade åt dem att behålla köttet, varöver de visade
