448
och med ett segel till underlag och några trädgrenar över mig lade jag mig att sova i bottnen av båten.
Vid tvåtiden på morgonen vaknade jag av ett förfärligt skrik ifrån land. Det var en av våra matroser, som skrek på oss att för Guds skull komma och hjälpa dem, ty de voro allesamman i fara att bliva mördade. Omedelbart därefter hörde jag knallarna av fem muskötskott, vilket just var antalet av de större skjutvapen, de medfört i land. Strax därpå ljöd åter en salva, och så ännu en — det var tydligt, att infödingarna på denna ö icke blevo så lätt skrämda av bösskott som Amerikas indianer.
Jag kunde emellertid icke begripa, vad som hänt, men beslöt att utan dröjsmål låta ro mig i land, och som vi hade tre bössor ombord i båten, kommo vi överens om att skynda till de våras hjälp.
Vi hade nått stranden, men redan dessförinnan sprungo våra män i vattnet för att med största möjliga skyndsamhet nå båten, ty de voro i hack och häl förföljda av emellan tre och fyra hundra infödingar. Våra män voro inalles endast nio och av dem hade blott fem bössor; de övriga voro visserligen beväpnade med pistoler och sablar, men dessa vapen voro dem till föga nytta.
Med stor svårighet upptogo vi i båten sju av våra män, av vilka tre voro illa sårade. Medan vi stodo upprätta i båten för att hjälpa upp matroserna, svävade vi i lika stor fara, som de gjort å stranden, ty vildarna skickade ett sådant rägn av pilar över oss, att vi nödgades barrikadera oss emot dem medels tofterna i båten.
Det var en lycka för oss, att skymning ännu rådde, ty om det varit full dager, skulle de skickliga skyttarna icke hava förfelat sitt mål. Vid månens ljus kunde vi urskilja dem, där de från stranden slungade sina spjut och avsköto sina pilar mot oss. Då vi fått i ordning våra skjutvapen, gåvo vi dem en salva, som tycktes såra flera av dem, att döma av skriken. Emellertid stodo de kvar i slagordning på stranden ända till daggryningen, troligen för att de skulle få ljus nog att taga ordentligt sikte på oss.
I denna mindre angenäma ställning fingo vi ligga utan att veta, hur vi skulle bära oss åt att få upp ankaret och seglen, ty för detta ändamål måste vi resa oss upp i båten, och då kunde vi nästan våga tio mot ett, att någon av vildarnas oräkneliga pilar skulle träffa oss. Vi gåvo därför nödsignaler ut till fartyget, och fastän detta låg hela fem kilometer från kusten, iakttogos de dock av min brorson, kaptenen, vars uppmärksamhet redan förut väckts av skjutandet, som nått fram till hans öron. Han lättade fördenskull ankar med all skyndsamhet och närmade sig stranden så mycket som möjligt, varefter han utsände en annan båt med tio mans besättning till vårt bistånd.
Vi ropade dock till dem att icke komma för nära, och upplyste dem i
