emot att följa med oss. Få vi tag i dem, så kan ni lita på, att vi få oss ett gott byte, och det är ganska troligt, att vi även få reda på Tom Jeffry (så hette den försvunne matrosen); han sitter nog på gödkur i någon av deras hålor och funderar över lyckans växlingar: i dag fet, i morgon bet!
Om han hade begärt min tillåtelse att få gå, så vet jag nog, vad svar jag givit — jag skulle hava befallt dem att genast begiva sig ombord igen. Vi, som hade ett fartyg och dess dyrbara laddning oss anförtrodda, ägde ingen rättighet att kasta oss i ett dylikt halsbrytande äventyr, och det så mycket mindre, som den förestående resans lyckliga utgång till stor del berodde på besättningens liv.
Men som högbåtsmannen förklarade sig besluten att uppsöka vildarna och endast frågade mig, om jag ej hade lust att följa med, avslog jag på det bestämdaste denna uppmaning och steg upp från marken, där jag suttit, i avsikt att återvända till båten. En eller ett par av matroserna i min avdelning yrkade enträget, att vi skulle följa med högbåtsmannen, men då jag stod fast i min vägran, började de knota och påstodo sig icke behöva lyda mig, utan ämnade följa de andra utan min tillåtelse.
— Kom, Jack, sade en av dem, och följ mig. Jag för min del går åtminstone med.
Nåväl, Jack hörsammade uppmaningen, och så lämnade mig den ene efter den andre — alla utom en, som föredrog att stanna hos mig. I sällskap med denne och superkargen begav jag mig därefter ned till båten, som blivit lämnad under bevakning av en skeppspojke.
Innan jag skildes från de äventyrslystna karlarna, sade jag dem dock, att jag skulle låta båten ligga kvar vid stranden för att upptaga så många av dem, som återkommo med livet, ty detta företag vore det vansinnigaste de gärna kunde kasta sig i, och det skulle alls icke förvåna mig, om ingen av dem någonsin återvände.
På dessa föreställningar svarade de som äkta sjömän, att de voro vissa på, att de allesamman skulle komma helskinnade tillbaka; de skulle nog veta att akta sig och icke onödigtvis utsätta sig för någon fara o. s. v.
Därefter föreställde jag dem, att de icke hade rätt att blottställa sina liv, på vilka resans lyckliga utgång i så hög grad berodde. De borde besinna, att de voro ansvariga för fartyget och lasten, ty om de fingo sätta livet till i detta vågspel, skulle fartyget säkerligen gå förlorat av brist på folk vid manövreringen. Men jag kunde lika gärna ha talat till stormasten på fartyget — de voro både blinda och döva för allt, som icke hade med deras vanvettiga plan att göra.
Alltså tågade de åstad, och fastän företaget i sig själv var straffvärt och av sådan beskaffenhet, att endast dårar kunde hava lånat sig därtill, måste jag dock erkänna, att de gingo tillväga lika försiktigt som modigt. De voro
