varefter jag omedelbart skulle återvända till honom och avgiva rapport över mina upptäckter.
Men det var förgäves att tala till min brorson i denna sak, han var lika envis som de andra och hade fullt och fast beslutat att marschera åstad med sin lilla trupp för att förena sig med de stridande matroserna.
— Jag önskar bara, utbrast han otåligt, att jag endast hade kvarlämnat tio man ombord till fartygets bevakning, och tagit även de andra med mig. Jag vill hällre förlora fartyget, resan, livet — ja, allt, än låta min besättning omkomma av brist på hjälp, då jag är i tillfälle att bringa dem sådan.
Och därvid blev det.
Då jag sålunda fann det omöjligt att övertala min brorson att avstå från sin plan, beslöt jag att själv följa med. Kaptenen befallde nu två matroser att ro tillbaka till fartyget och hämta ytterligare tolv man, av vilka sex skulle kvarstanna till båtarnas bevakning och de övriga sex följa med oss. Som hela skeppsbesättningen utgjordes av sextiofem man — av vilka dock två blivit dödade i den första striden med vildarna, vilken orsakat hela olyckan — lämnade han således endast sexton man ombord å fartyget.
Med största skyndsamhet marscherade vi nu i riktning mot eldskenet, till vilket vi styrde vår kosa i rak linje utan att bekymra oss om vägar eller stigar. Om bösskotten förut oroat oss, så uppväckte nu det arma folkets hjärtskärande jämmerskrin en helt annan känsla hos oss. De fyllde oss med verklig fasa. Jag hade läst berättelsen om Oliver Cromwells intagande av Drogeda på Irland, och huru han då lät döda män, kvinnor och barn utan åtskillnad; jag hade läst om Tillys stormning och plundring av staden Magdeburg, vid vilket tillfälle han lät halshugga tjugutvåtusen människor av olika kön och åldrar; men jag hade aldrig förrän nu kunnat bilda mig en föreställning om dessa skändligheters verkliga innebörd, ej heller är det mig möjligt att beskriva det intryck, de gjorde på mig.
Vi fortsatte emellertid vår marsch och anlände slutligen till staden, ehuru det var omöjligt för oss att beträda dess gator till följd av lågorna och den starka hettan. Det första föremål, som mötte våra blickar, var ruinen eller snarare askan efter ett nedbrunnet hus, och alldeles framför detsamma lågo, klart belysta av eldskenet, liken av fyra män och tre kvinnor, varjämte vi i den rykande ruinhögen tyckte oss se lämningarna av ännu en eller två människokroppar.
Var det väl möjligt, frågade vi oss, att vår besättning kunnat föröva dylika djävulska grymheter? Och om så verkligen var fallet — förtjänade icke vart och ett av dessa vilddjur att bliva straffat med den gräsligaste död? Men ännu var ej måttet rågat. Litet längre fram fingo vi bevittna en syn, som kom blodet att stocka sig i våra ådror. Tre nakna kvinnor rusade,
