Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/464

Den här sidan har korrekturlästs

460

band på sin vrede, då han fått se den stackars Tom Jeffrys förfärligt stympade lik.

— Jag erkänner villigt, medgav han, att jag i egenskap av fartygets befälhavare icke handlat som jag bort; men det var mig omöjligt att låta mordet på en av mina karlar förbliva ostraffat.

Vad de övriga beträffar, stodo de alls icke under min lydnad, vilket de även mer än väl visste, och de bekymrade sig ej heller det minsta om mitt misshag.

Följande dag lättade vi ankar och gingo till segels, och jag hörde aldrig något mera om det rysliga blodbadet. Våra karlar uppskattade antalet av de dödade infödingarna olika; enligt den, såsom mig syntes, mest tillförlitliga uppgiften hade de dödat eller livsfarligt sårat inalles omkring etthundrafemtio människor — män, kvinnor och barn, varjämte hela staden nedbrunnit i grunden, så att ej ett enda hus stod kvar. Vad den stackars Tom Jeffry beträffar, togo de endast ned honom ur trädet, där han hängde vid ena armen, men brydde sig ej om att föra med sig hans lik ombord.

Huru rättvist vårt folk än ansåg sitt handlingssätt, kunde jag ej annat än ogilla det, och jag sade dem flera gånger, att Guds hämnande hand förr eller senare skulle drabba dem. Vad de gjort, kunde icke komma under annan benämning än mord, och de själva voro mördare. Visserligen hade infödingarna dödat Tom Jeffry, men han var den angripande parten — han hade brutit det överenskomna stilleståndet genom att förfördela den unga kvinnan, som omisstänksamt hade nalkats deras område.

Högbåtsmannen försvarade emellertid anfallet och den därpå följande massakern sålunda.

— Det kan nog se ut, sade han, som om vi brutit stilleståndet, men det är dock icke så. Infödingarna började själva striden aftonen förut, då de utan rättvis anledning sköto på oss med sina pilar och dödade en av oss. De voro således de anfallande, och vi voro endast i vår fulla rätt, då vi utkrävde hämnd på våldsverkarna. Och fastän stackars Tom Jeffry tagit sig en liten frihet med flickan, borde han därför icke hava blivit mördad, och det till på ett så skurkaktigt sätt. Nej, vi hava visst icke gjort annat än utövat rättvisa; vi hava icke gjort annat, än vad Guds egen lag bjuder oss att göra, nämligen att straffa mördare.

Man skulle nu kunna tro, att dessa tilldragelser voro alldeles tillräckliga att varna oss för att gå i land bland vildar och barbarer; men det är i sanning omöjligt att göra människor visare utan på deras egen dyra bekostnad, och den dyrköptaste erfarenheten synes alltid även vara den, som länder dem till den största nyttan.

Det var nu vår avsikt att gå till Persiska viken och därifrån till Koromandelkusten, varest vi endast ämnade anlöpa Surat. Men superkargens