egentliga bestämmelseort låg uppe vid Bengaliska viken, där han skulle söka avsättning för lasten. Lyckades icke detta, skulle resan fortsättas till Kina och hemfärden anträdas därifrån.
I Persiska viken träffades vi av den första olyckan. Fem av vårt folk, som gått i land på arabiska kusten, blevo nämligen omringade av en skara araber och antingen dödade eller bortförda i slaveri. De övriga av båtbesättningen voro icke i stånd att rädda dem och undsluppo själva med knapp nöd att bliva tillfångatagna.
Då jag sade mig i denna händelse finna himlens rättvisa vedergällning för massmordet på Madagaskar, genmälte högbåtsmannen i ganska hetsig ton:
— Min herre, mig synes, att ni icke har skäl för ert klander och edra anmärkningar. Åtminstone finner ni ej stöd för dem i bibeln. Vår frälsare säger själv, att de män, över vilka tornet i Siloam föll och vilka det dödade, ej voro större syndare än alla andra människor. (Luk. 13 :4.)
Men vad som verkligen förstummade mig i detta fall, var den omständigheten, att ingen av de fem matroser, vi mist, befann sig ibland dem, som förövade massmordet på Madagaskar — så kallade jag alltid denna massaker, ehuru förövarna själva hade svårt att fördraga ordet massmord såsom benämning på deras dåd.
Mitt ständiga predikande för dem över detta ämne hade emellertid svårare följder, än jag kunnat tro. Högbåtsmannen, som varit anförare för det ohyggliga överfallet, kom en dag helt trotsigt fram till mig och sade:
— Jag märker, att ni oupphörligt bringar den där affären på tal och gör edra egna utläggningar däröver, vilka jag för min del icke kan finna rättvisa. Isynnerhet har ni funnit för gott att utvälja mig till föremål för edra obehagliga anmärkningar. Men som ni bara är en passagerare och icke har något att befalla här ombord, lika litet som någon rätt att bevaka, anse vi oss icke behöva tåla ert uppträdande. Vi kunna sannerligen icke förstå annat, än att ni har något ont i sinnet emot oss, och det skulle icke förvåna oss, om ni vid framkomsten till England försökte att draga oss inför domstol. Såvida ni därför inte vill besluta er för att upphöra med edra eviga predikningar och låta bli att vidare bekymra er om mig eller mina angelägenheter, så måste jag lämna fartyget, ty jag anser det under sådana förhållanden icke. nyttigt för min hälsa att trampa samma däck som ni.
Jag åhörde honom tåligt, tills han fann för gott att sluta, varefter jag svarade:
— Visserligen har jag hela tiden förklarat mitt skarpa ogillande av massmordet på Madagaskar, och när helst tillfälle givits öppet uttalat mina tankar om detta våldsdåd; dock vet jag mig icke särskilt hava klandrat er
