470
engelsk ostindiefarare, som låg för ankar i samma flod, nära staden Kambodja.
Efter att hava hälsat mig på vanligt sjömannavis, utlät han sig:
— Min herre, ni är en främling för mig, liksom jag för er; men jag har något att säga er, som rör er mycket nära.
Jag betraktade honom forskande några ögonblick och tyckte mig först känna igen honom, men fann snart, att det var ett misstag.
— I händelse det rör mig mycket nära, svarade jag, men däremot icke er, så undrar jag, vad som kan föranleda er att säga mig det?
— Anledningen är helt enkelt, genmälde han, att ni svävar i en överhängande fara, varom ni dock själv, såvitt jag kan se, ej har någon aning.
— Jag vet mig verkligen ej vara i någon fara, svarade jag, utom att mitt fartyg fått en läcka, som jag ej kan få reda på. . Men jag ämnar kölhala skutan i morgon för att komma på det klara med saken.
— Men, min herre, genmälde han, skutan må vara läck eller ej, så skall ni dock handla klokare än att kölhala henne i morgon, sedan ni väl fått höra, vad jag har att säga er. Vet ni väl, herre, att staden Karnbodja ligger vid pass sjuttiofem kilometer uppåt denna flod, och att omkring tjugufem kilometer härifrån ligga två stora engelska fartyg och tre holländska?
— Välan, svarade jag, vad kommer detta mig vid?
— Åh, jag undrar bara, fortfor han, om det är riktigt rådligt för en man, som är ute i sådana affärer som ni, att löpa in i en hamn utan att först göra sig underrättad om, vilka fartyg som ligga där och om han är vuxen att bestå en dust med dem? Jag förmodar, att ni icke inbillar er kunna mäta er med dem?
Jag fann mig särdeles road av karlens uppträdande och ord, men kände mig ännu ej orolig, ty jag kunde ej förstå, vad han menade.
Hastigt vändande mig till honom, utbrast jag:
— Hör nu, herre, jag önskar, att ni behagade förklara er, ty jag kan omöjligen begripa, vad anledning jag skulle ha att frukta för något av kompaniets fartyg eller för något holländskt skepp? Jag är väl ingen smugglare heller. Vad i all världen kunna de hava att säga mig?
Han såg ut att vara halvt förargad, halvt road, han som jag; men slutligen sade han med ett småleende:
— Nåväl, om så är, att ni anser er säker, så får ni stå ert kast. Jag är ledsen, att ert onda öde skall göra er blind för ett gott råd. Men ni kan vara övertygad om, att ni, därest ni ej ögonblickligen sticker ut till sjöss, vid nästa ebb blir anfallen av fem väl bemannade barkasser. Och blir ni tillfångatagen, så kommer man säkerligen att först hänga er som sjörövare och därefter döma er. — Jag trodde likväl verkligen, min herre, tillade han, att jag skulle hava rönt ett bättre mottagande av er för en tjänst av så stor vikt.
