— Jag är visst icke otacksam för någon mig bevisad tjänst, genmälde jag, men det ligger helt och hållet utom min fattningsförmåga, varför dessa människor skulle hava ont i sinnet emot mig. Om det emellertid förhåller sig så; som ni säger; om någon traktar efter mitt liv och ingen tid är att förlora, så vill jag gå ombord strax och ögonblickligen sätta ut till sjöss, därest mitt folk kan täppa läckan eller om vi kunna avsegla utan att hava täppt den. — Men, min herre, slutade jag, tänker ni väl lämna mig i ovisshet om orsaken till allt detta? Vill ni icke giva mig mera ljus i saken?
— Jag kan endast berätta er en del av historien, herre, genmälde han, men jag har här med mig en holländsk matros, som troligen kan säga er resten, ehuru det knappast är tid till några vidare resonemanger. Historien är i korthet denna — jag förmodar, att ni känner tillräckligt väl till dess första avdelning — att ni befann er med detta fartyg vid Sumatra; att er kapten tillika med tre män av besättningen blev mördad av malajerna därstädes; samt slutligen att ni eller några av dem, som voro ombord med er, gåvo sig av med fartyget, och att ni nu äro blivna sjörövare. Detta är summan av historien, och jag försäkrar er, att I allesammans, därest I låten taga er, skola bliva avrättade såsom sjörövare utan alla omständigheter, ty ni vet, att handelsfartygen göra processen kort med sjörövare, som komma i deras våld.
— Nu talar ni rent språk, svarade jag, och jag tackar er. Visserligen har jag ingenting på mitt samvete av allt, vad ni berättat mig, ty vi hava vunnit fartyget genom ärligt köp; men då jag nu hör, vad som är på färde, och som ni synes mena redligt med mig, så skall jag förvisso vara på min vakt.
— Nej, herre, invände han, tala ej om att vara på er vakt, ty det är ej nog; det bästa skyddet är att vara utanför faran. Därest ni sätter något värde på ert liv och på allas deras liv, som stå under ert befäl, så gå ovillkorligen till sjöss vid inträdande ebb: ty då ni befinner er en hel ebb i försprång, skall ni hava hunnit för långt för att edra förföljare skulle kunna hinna er. De ligga på tjugufem kilometers avstånd från er och ni har således över två timmars försprång. Dessutom komma de att förfölja med barkasser och ej med skeppen, varföre de ej skola våga sig så särdeles långt ut till havs, i all synnerhet ej om det blåser.
— Gott, min vän, sade jag nu, ni har visat er mycket hjälpsam och välvillig. Vad skall jag göra för att visa er min erkänsla?
— Min herre, svarade han, ni kan icke gärna giva mig någon ersättning, innan ni blivit övertygad om det befogade i min varning. Jag vill göra er ett förslag. Jag har nitton månaders hyra innestående i fartyget, med vilket jag gått från England, och holländaren, som är med mig här, har sju månaders hyra till godo för sin del. Om ni vill lova att utbetala dessa våra hyror
