474
vårt skott ramponerade barkassen och upptagit dess nödställda manskap. Vi anropade nu åter den främste båten, hissade parlamentärflagga på nytt och tillsporde dem angående deras ärende. Intet svar följde, och de visade sig ingalunda hava för avsikt att falla av. Vår konstapel, en mycket rask karl, avfyrade då en av kanonerna mot dem, men skottet träffade ej. Härvid upphävde manskapet i båten höga glädjerop, svängde sina hattar och kommo alltjämt närmare. Konstapeln var snart färdig med det andra skottet, som hade bättre verkan, ty fastän det förfelade själva båten, slog det dock ned mitt ibland manskapet, där det anställde stor förödelse och förvirring. Ånyo drejande bi med fartyget, avlossade vi ytterligare tre kanoner mot barkassen, som nu fick rodret och ett stycke av aktern bortslitna, så att besättningen i ett fullkomligt redlöst tillstånd nödgades utan dröjsmål reva seglen. Sedan vår konstapel givit dem två skott till, befann sig båten i sjunkande tillstånd och en del av manskapet föll i vattnet. Jag lät ögonblickligen utsätta jullen med order att rädda karlarna från drunkning och genast återvända med dem såsom krigsfångar ombord. Under tiden hade de övriga båtarna kommit oss ganska nära, varföre vi efter jullens återkomst genast tillsatte alla segel och gingo längre ut till havs. När de tre återstående båtarna uppnådde den sist ramponerade barkassen, funno de äntligen för gott att inställa all vidare förföljelse.
Efter att sålunda lyckligen hava undgått en fara, vilken, ehuru jag ej visste första anledningen till densamma, likväl syntes vara vida allvarsammare än jag först kunnat föreställa mig, beslöt jag, att vi skulle ändra kurs, på det ingen skulle kunna gissa sig till vår verkliga kosa, vilken vi sedermera ämnade återtaga. Vi styrde således i östlig riktning alldeles utom den vanliga kursen för europeiska fartyg, vare sig de voro destinerade till Kina eller annorstädes.
Då vi väl voro i säkerhet ute på havet, fingo de båda främmande sjömännen redogöra för så mycket av denna historia, som de hade sig bekant. Holländaren omtalade nu, att karlen, som sålt fartyget till oss, rätt och slätt var en tjuv, vilken på bedrägligt sätt överkommit detsamma. Den verklige kaptenen, vars namn han nämnde, fastän jag glömt det, hade blivit grymt mördad av infödingarna på kusten av Malakka, och med honom tre man av besättningen, såsom förut är omtalat.
— Jag själv, fortsatte holländaren sin historia, undkom med fyra andra av besättningen i skogarna, där vi irrade omkring en längre tid, tills det slutligen lyckades oss att på ett i sanning underbart sätt rädda oss genom att simma ut till ett holländskt fartyg, som seglade nära kusten på återresa från Kina. Fartyget hade sänt sin barkass i land för att hämta sött vatten, men vi vågade ej för infödingarna begiva oss till det ställe av stranden, där båten låg, utan nödgades nattetid gå ut i vattnet en god bit därifrån och simma ett långt stycke, tills vi slutligen blevo upptagna i barkassen.