— Därifrån kom jag till Batavia, fortfor han, och sammanträffade där med tvenne av mina förra kamrater, vilka under resan hade skilt sig från de övriga. De båda matroserna berättade för mig, att tjuven, som bemäktigat sig fartyget, sålt det i Bengalen till en sjörövare, som genast gått till segels och redan lyckats uppbringa ett engelskt och två holländska fartyg, alla rikt lastade.
Vi förstodo nu, att denna sista del av berättelsen haft en olycksdiger betydelse för oss, änskönt ej ett ord av densamma var sant. Min kompanjon anmärkte riktigt nog:
— Vi må sannerligen vara glada att hava undsluppit våra förföljare, ty om de med en dylik förutfattad, om än så oriktig mening om oss lyckats gripa oss, skulle det hava varit helt och hållet gagnlöst för oss att framhålla vår oskuld. De skulle icke ha trott oss utan genast förpassat oss till en annan värld. Våra anklagare hade tillika varit våra domare, och den enda stämma, som de skulle hava lyssnat till, hade varit hämndens och en otyglad vredes. Min mening är därföre, att vi ofördröjligen återvända till Bengalen och icke anlöpa någon hamn under vägen, ty i Bengalen kunna vi göra reda för oss och bevisa, var vi voro, då fartyget kom till platsen, av vem vi köpte det o.s.v. Men framför allt kunna vi, om saken blir föremål för domstolsbehandling, hoppas på en rättvis utredning av densamma, och behöva ej frukta att först bliva hängda och sedan dömda.
