44
Resan till Brasilien gick mycket bra, och vi inlöpte i »Allhälgonaviken» vid pass tjugutvå dagar efter ovan skildrade tilldragelser. Ännu en gång var jag sålunda lyckligen befriad ur en den svåraste belägenhet, och hade nu endast att övertänka, vad jag härnäst skulle taga mig till.
Aldrig skall jag förgäta denne kaptens godhet mot mig. Han tog ingen ersättning för min resa utan gav mig tvärtom 80 kronor för leopardskinnet och 160 för lejonhuden samt lät tillställa mig allt vad jag haft med mig ombord. Allt vad jag ville avyttra köpte han av mig, såsom buteljkorgarne, två av mina bössor och ett stycke vax — det övriga vaxet hade jag använt till ljus. Med ett ord: jag erhöll inalles omkring 600 kronor för min egendom, och med denna summa på fickan steg jag nu i land i Brasilien.
Jag hade ej varit länge här förrän jag genom kaptenens rekommendation erhöll plats hos en god och hederlig man, ägare till en så kallad Ingenio eller sockerplantage med sockerbruk. Hos honom stannade jag någon tid, varunder jag lärde mig känna sockerrörets odling och beredningen av socker. Då jag nu funnit, huru bra dessa plantageägare hade det och huru hastigt de blevo rika, beslöt jag att slå mig ned i samma egenskap, blott jag kunde erhålla vederbörligt tillstånd därtill. Under tiden funderade jag på något sätt att utbekomma de pänningar jag i London kvarlämnat. Jag förskaffade mig sålunda till en början ett slags naturalisationsbrev och köpte så mycket jord mina tillgångar medgåvo och uppgjorde planer för min plantage och bostad i enlighet med den summa, jag hade att förvänta från England.
Jag hade en granne, en portugis från Lissabon, men född av engelska föräldrar. Han hette Wells och befann sig i ungefär samma omständigheter som jag. Hans plantage låg näst intill min, och vi umgingos förtroligt med varandra. Mina tillgångar voro lika små som hans, och under tvänne års tid förvärvade vi ej stort mera än som var nödvändigt för vårt uppehälle. Men våra plantager började då bliva i ordning och vår ställning vart något bättre. Tredje året planterade vi tobak och gjorde vardera ett stort stycke land redo för plantering av sockerrör. Men båda behövde vi arbetsfolk, och nu fann jag mer än någonsin huru orätt jag gjorde, då jag skilde mig från Sury.
Men ack, det var ju ingenting ovanligt, att jag handlade oklokt! För mig återstode emellertid intet annat än att fortfara med vad jag påbörjat, ehuru min nuvarande sysselsättning alldeles stred mot min naturliga böjelse. Och för att vinna detta mål hade jag lämnat mitt föräldrahem och föraktat min fars önskningar och råd! Jag tillhörde just nu denna medelklass, vars lott min far ansåg för den bästa. Men hade jag väl behövt resa så många tusen kilometer för att vinna denna ställning? frågade jag ofta mig själv. Bättre hade det då i sanning varit, om jag stannat kvar i England bland släktingar och vänner; det hade varit mig drägligare där än i denna ödemark bland främ-
