Härmed förhöll det sig sålunda. Vår timmerman var just sysselsatt att tjära utsidan av fartyget och täta springorna omkring läckan, vilken han lagat, och hade för detta ändamål fått ned till sig i båten tvenne kittlar, av vilka den ena var fylld med sjudande beck och den andra med en likaledes kokhet blandning av harts, talg och olja. Timmermannens hantlangare var försedd med en stor järnskopa, medels vilken han öste av de heta blandningarna i mån av behov. Då nu tvenne av fienderna sökte att äntra barkassen just på det ställe, där vår hantlangare hade sin plats, tog denne en skopa full av det heta becket och trakterade därmed de båda kineserna, så att dessa tjutande och illa brända tumlade över bord. Då timmermannen fick se detta, utropade han skrattande:
— Bra gjort, Jack! Giv dem mer av den sorten!
Med dessa ord tog han själv en svabel och doppade i beckgrytan, varefter båda två så grundligt undfägnade kineserna, att knappast någon av dem blev utan sin andel. Skrikande och vrålande på ett sätt, vartill jag aldrig hört maken, flydde de arma varelserna hals över huvud i sina båtar. Deras klagotjut påminde i hög grad om vargarnas, för vilka jag en gång var så illa ute i skogarna på gränsen till Languedoc, men dessa kineser skreko ännu värre.
Jag har aldrig i mitt liv varit mera tillfredsställd med någon seger än med denna, och det icke allenast emedan vi räddats ur en överhängande livsfara, utan framför allt därföre, att segern vanns utan all blodsutgjutelse, om man undantager den stackars kines, som vår engelske matros dödade med blotta händerna, och över vars sorgliga öde jag var mycket nedslagen. Visserligen hade vi dödat honom till självförsvar, men det gjorde mig likväl ont om honom, och jag tyckte det vara ett bedrövligt liv vi leva, då vi så ofta skola nödgas taga våra medmänniskors liv för att bevara vårt eget — och så tycker jag ännu i dag: Och numera skulle jag sannerligen vilja utstå bra mycket ont, hellre än att beröva även den sämsta medmänniska, som förorättat mig, hennes liv, och jag är övertygad om, att alla tänkande människor skola vara av samma mening som jag i detta avseende.
Men jag återvänder till min historia. Medan timmermannen och hans hantlangare slogo fienden på flykten med sina underliga vapen, hade min kompanjon och jag, som ledde de övriga av besättningen ombord å fartyget, med största svårighet lyckats få detta på kölen igen, och sedan kanonerna åter blivit lagda på sin plats, kom konstapeln till mig och bad mig giva befallning om, att vår barkass skulle draga sig åt sidan, enär han, konstapeln, hade fört avsikt att giva kineserna en avskedssalut.
— Nej, svarade jag, låt oss icke skjuta, ty det är ej nödvändigt. Timmermannen reder sig med dem utan någon mellankomst av oss. Däremot kan ni giva kocken befallning att koka ännu en kittel beck, ifall våra fiender skulle återkomma.
