Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/485

Den här sidan har korrekturlästs
481

Sålunda hade vi lyckligt och väl kommit ur denna löjliga drabbning. Två dagar förut hade vi lyckats förskaffa oss ett tillräckligt förråd av ris, rotfrukter och bröd samt sexton stycken svin, varför vi icke hade någon anledning att längre kvarstanna på detta ställe, utan beslöto att giva oss av, vad än måtte hända. Dessutom vore det ganska antagligt, att våra fiender följande dag skulle återkomma med förstärkning och i så stort antal, att vårt beckförråd icke skulle långt förslå.

Vi forslade därför samma afton alla våra saker ombord och voro morgonen därpå segelfärdiga. Vi skulle nu gärna ha velat gå in i Tongkingviken för att få veta något om de holländska fartyg, som hade varit där, men vid närmare besinning funno vi det rådligast att avstå från ett äventyr, som kunde få så oberäkneliga följder. Vi styrde därför åt nordost i riktning mot ön Formosa, lika rädda för att bliva upptäckta av något engelskt eller holländskt handelsfartyg, som det skulle vara för att i Medelhavet stöta på någon algerisk sjörövare.

Vi höllo så oss mycket som möjligt utom den vanliga stråkvägen för europeiska handelsfartyg, varför vi till en början gingo mera ostligt, därefter rakt åt norr till 22 grader 21 min. nordlig bredd, där vi vände av till Formosa. Vid framkomsten dit kastade vi ankar för att skaffa oss dricksvatten och nytt förråd av livsmedel, vilket allt vi utan svårighet erhöllo av de vänliga och tillmötesgående invånarne. Jag kan icke nog prisa dessa människors redliga handlingssätt och höviska uppträdande, varigenom de så fördelaktigt skilde sig från de flesta andra folkslag, med vilka jag under mina många resor kommit i beröring. Orsaken till detta glädjande förhållande torde vara att söka i kristendomen, som en gång predikades på denna ö av en protestantisk missionär från Holland, och förhållandet är ett ytterligare bevis på, vad jag ofta varit i tillfälle att iakttaga, nämligen att den kristna läran alltid utövar ett omskapande inflytande på tänkesätt och seder hos de folk, som mottaga den.

Från Formosa fortsatte vi vår färd alltjämt åt norr, hållande oss på samma avstånd från kusten av Kina, ända till dess vi seglat förbi alla de kinesiska hamnar, vilka bruka besökas av europeiska fartyg. Vi voro nämligen fast beslutna att så vitt möjligt var icke falla i händerna på något sådant, ty en dylik olycka skulle i dessa trakter och under våra närvarande omständigheter hava varit detsamma som vår vissa död.

När vi kommit till den trettionde breddgraden, beslöto vi att inlöpa i den första handelshamn vi kunde finna. Till den änden styrde vi kurs på land, och då vi befunno oss tio kilometer från kusten, kom en båt emot oss med en gammal portugisisk lots ombord, vilken, då han fann, att fartyget var europeiskt, kom för att erbjuda oss sin tjänst. Vi mottogo anbudet med glädje,

Robinson Crusoe. 31