sina medlemmar. Högfärdiga över en makt, som de icke äro vuxna att handhava, frukta de icke att göra sig till mördare för att bestraffa förmenta rövare; de rygga icke tillbaka för att skymfa orättvist anklagade personer och döma dem skyldiga utan minsta undersökning. Men den dag torde komma, då jag blir i tillfälle att ställa några av de där oförsynta herrarna till ansvar inför engelsk domstol, och de torde då, om ej förr, få lära sig, vad rättvisa vill säga och huru anklagade böra behandlas, innan man har något bevis på deras brottslighet.
Den gamle lotsen betraktade mig förvånad, under det jag med stigande häftighet yttrade dessa ord. Efter några ögonblicks tystnad återtog jag:
— Som ni väl redan har gissat, är just detta fartyg, på vilket vi nu befinna oss, det misstänkta och eftersatta, och det är jag och mitt folk, som skulle vara sjörövarna! Men ni skall få höra, huru lätt man i de här farvattnen kan få ett sådant rykte om sig, även om man är den fredligaste köpman i världen.
Därpå berättade jag för honom hela historien om vårt köp av fartyget och huru holländarna bedragit oss. Jag sade mig anse berättelsen om mordet på kaptenen vara sann, liksom ock att en del av besättningen efter denna händelse rymt sin väg med fartyget; men att de skulle blivit sjörövare var däremot en osanning. Vidare gav jag honom en utförlig redogörelse för vår strid med barkasserna, tilläggande, att våra angripare själva fingo ansvara för det blod, som vi då till självförsvar varit nödgade att utgjuta. Det hade varit deras plikt att närmare taga reda på saken, innan de i blind och dåraktig iver rusade till anfall.
Den gamle mannen blev mycket överraskad av min berättelse. Han sade, att vi gjort synnerligen klokt uti att begiva oss åt norr, och rådde oss att sälja fartyget i Kina, där vi lätt nog skulle finna köpare. Därefter borde vi köpa eller bygga oss ett annat, med vilket vi utan all fara kunde företaga återresan.
— Om ni än ej, yttrade han, skulle lyckas få ett så gott fartyg som detta, kan ni dock säkert erhålla ett, som duger att föra er och alla edra varor tillbaka till Bengalen eller varthelst ni önskar.
— Gott, genmälte jag, ert råd synes mig klokt, och jag vill följa det. Så fort vi komma till någon hamn, där jag kan finna en köpare till fartyget, skall jag genast sälja det och skaffa mig ett annat.
— I Nanking skall ni finna köpare nog, svarade han, och skaffar ni er sedan en kinesisk jonk, så är ni tillräckligt väl betjänad för återresan. Jag skall åtaga mig att uppsöka både köpare och säljare.
— Allt detta är gott och väl, senor, inföll jag nu, men eftersom ni påstår, att det här fartyget är så väl känt, så kunde ju en stor olycka inträffa, om jag följer edra anvisningar? Om någon av våra förföljare träffade på oss, skulle
