lingar och vildar, där jag var så fjärran från hemtrakten, att väl svårligen några underrättelser därifrån någonsin skulle nå mig.
Jag var sålunda långt ifrån nöjd med min lott. Ingen människa hade jag att samtala med utom den nämnde grannen, som jag blott sällan träffade. Allt arbete måste jag ensam utföra, och ofta sade jag mig själv, att mitt liv liknade en skeppsbrutens, som ensam blivit kastad på en obebodd ö. Huru rättvist blev jag icke straffad för min otacksamhet! Jag har ofta märkt, att då människor sålunda klaga över sin ställning och jämföra den med en sämre, försynen just låter dem smaka denna senare, på det de genom en bitter erfarenhet må komma till insikt om sin förra lycka. Så gick det för mig; just detta ensliga liv på en öde ö, varmed jag orättvist jämförde min nuvarande ställning, skulle i framtiden bli min lott. Hade jag däremot låtit mig nöja och stannat på min plantage, hade jag med all säkerhet blivit en rik och välmående man.
Jag hade redan hunnit vidtaga åtskilliga mått och steg till min plantages förkovran, innan min gode vän kaptenen, som upptagit mig på sjön, var färdig att återvända. Han kvarstannade nämligen omkring tre månader för att intaga last och träffa alla förberedelser för den förestående långa resan. Då jag vid ett tillfälle talade med hohom om det lilla kapital jag i London kvarlämnat, gav han mig följande lika vänskapliga som praktiska råd.
— Senor Inglese, sade han, ty så kallade han mig alltid, om ni vill giva mig vederbörlig fullmakt jämte skriftligt uppdrag till den person i London, som har edra pänningar om hand, att för dem köpa sådana varor, som lämpa sig för detta land, och skicka dem till Lissabon till en person, vars adress jag skall uppgiva, så vill jag med Guds hjälp överbringa dem till er vid min återkomst. Men all den stund alla mänskliga beräkningar äro utsatta för att korsas av oberäkneliga växlingar och missöden, så vill jag råda er att denna gång blott riskera halva ert kapital eller 2,000 kronor och låta den andra hälften innestå. Går det väl med den första hälften, kan ni ju behandla återstoden på samma sätt; varom icke, så torde ni vara glad att åtminstone hava halva summan i behåll.
Detta råd syntes mig så förträffligt och så fullt av vänskap, att jag var övertygad, att det anvisade mig den bästa vägen för mitt handlingssätt. Följaktligen skrev jag ett brev till den dam, åt vilken jag anförtrott mina pängar, och lämnade min vän kaptenen den fullmakt han önskat.
I mitt brev till den engelske kaptenens änka omtalade jag alla mina äventyr, mitt slaveri, min flykt, mitt upptagande på det portugisiska fartyget, dess befälhavares godhet mot mig samt den ställning, vari jag nu befann mig. Därjämte gav jag henne alla nödiga upplysningar beträffande den tjänst jag nu önskade av henne.
Då den hederlige kaptenen anlände till Lissabon, fann han snart utväg
