förde en mängd olika födoämnen, dem de utbjödo till salu, såsom grönsaker, te, ris och fågel.
Till följd av vidriga vindar blev vår resa till Quinchang något fördröjd, så att vi först efter fem dagars segling befunno oss på ort och ställe. Vi voro alla högeligen tillfredsställda att äntligen en gång hava nått vår resas mål, och det var med en känsla av innerlig glädje, ja, jag må väl säga tacksamhet, som jag lämnade det olyckliga fartygets däck och satte min fot i land. Min kompanjon och jag kommo också överens om, att, därest någon möjlighet funnes att få våra affärer ombestyrda på detta ställe, skulle de än ej i alla avseenden utfalla till vår belåtenhet, vi aldrig mera skulle gå ombord på vår »sjörövare», som vållat oss så många bekymmer och obehag. Jag har gjort den erfarenheten, att av alla livets förhållanden finnes intet, som kan göra människan så alltigenom olycklig som det att befinna sig i en ständig fruktan. Sant säger Skriften: »Människofruktan lägger snara»; hon är värre än döden, och själen blir under dess förlamande inflytande helt och hållet urståndsatt att tillägna sig några tröstegrunder eller att använda sig av de hjälpkällor, som under andra omständigheter skulle stå till hennes förfogande.
Det lider intet tvivel, att ju icke vår fruktan kommit oss att betydligt överdriva varje fara, som möjligen kunnat råka oss. Det är väl bekant, att fruktan har sin mäktigaste bundsförvant i inbillningen, vars verksamhet den stegrar i onaturlig grad. Om fruktan kan i sanning sägas, att den bygger ett hus
