tyr söka att avtvinga oss bekännelsen om brott, dem vi aldrig hade begått? Och sedan de på detta sätt fått oss att bekänna, att vi voro sjörövare, skulle de icke då under sken av lag och rätt döma oss till döden och så avrätta oss utan nåd eller förbarmande? De kunde i sanning bliva frestade därtill endast och allenast för att komma i besittning av vårt skepp med dess last, vilket allt tillsammans representerade ett penningvärde av emellan sjuttiofem och hundra tusen kronor.
Dessa och dylika tankar plågade mig liksom ock min kompanjon både dag och natt; vi betänkte ej, att sjökaptenerna saknade all myndighet att handla på ett sådant sätt. Hade vi blivit tillfångatagne av dem, skulle de icke kunnat begå något våld emot oss, än mindre mörda oss, utan att bliva ställda till ansvar vid återkomsten till sitt fädernesland. Men detta var likväl ej av beskaffenhet att kunna lugna mig; ty om de verkligen övade våld emot oss — vad gagnade det väl oss, att de sedermera blevo kallade att stånda till ansvar därför? Eller om det fölle dem in att mörda oss — vad tillfredsställelse kunde det väl innebära för oss, att de vid hemkomsten till sitt fädernesland blevo straffade för sitt brott?
Jag kan ej underlåta att här omtala, vilka betraktelser jag anställde vid detta minnesvärda skede i mitt liv. Jag kände mig djupt bedrövad vid tanken, att jag, som tillbragt fyrtio år i ett liv av ständiga svårigheter och vedermödor och slutligen, så att säga, inlöpt i den hamn, dit alla människor sträva, nämligen en bekymmerfri och oberoende ställning, åter självvilligt störtat mig i nya äventyr och faror, vilka slutligen bragt mig i min närvarande olyckliga ställning. Det grämde mig obeskrivligt, att jag, som i min ungdom lyckligen undkommit en sådan mängd av faror av alla slag, nu på gamla dagar skulle komma att bliva hängd, så fjärran från mitt fädernesland, för ett brott, vartill jag icke allenast var oskyldig, utan emot vilket hela min natur uppreste sig med känslor av den djupaste fasa och avsky.
Dessa tankar efterträddes av religiösa betraktelser. Jag försökte att fatta min svåra ställning såsom en omedelbar försynens skickelse, vilken jag sålunda utan allt knot borde underkasta mig. Det var visserligen sant, att jag i förhållande till människor och inför mänsklig domstol vore oskyldig; men i förhållande till min skapare och inför hans heliga domstol var jag i sanning långt ifrån oskyldig. Om jag rannsakade mitt inre och blickade tillbaka på mitt förflutna liv, så skulle jag finna brott och överträdelser nog för att kunna se rättvisan i min nuvarande olyckliga belägenhet, och till och med om jag bleve gripen och avrättad, så vore detta likväl icke annat än ett straff, som mitt syndiga liv i mångfaldig måtto förtjänat. Jag borde därföre möta detta öde med samma undergivenhet som jag skulle hava mött ett skeppsbrott, om det hade behagat Gud att skicka mig en sådan olycka.
Stundom åter tog mitt naturliga mod och min oförvägenhet ut sin rätt och
