Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/495

Den här sidan har korrekturlästs
491

japanska fartyg, som höllo på att inlasta de under marknaden köpta kinesiska varorna.

Vår gamle portugisiske lots hjälpte oss till rätta på bästa sätt, och sedan vi väl kommit oss något i ordning, sammanförde han oss med tre katolska präster, vilka voro missionärer på platsen. De hade någon tid vistats härute och predikat kristendomen för kineserna, vilka dock ej visat sig synnerligen mottagliga därför. Ty icke kunde jag finna, att de voro bättre människor än andra deras landsmän, som aldrig hört ett ord om Kristus; men detta ledsamma förhållande är naturligen icke vår ädla upphöjda läras skull, utan deras hårdhet och syndfullhet, för vilka den förkunnas utan att anammas.

En av de tre missionärerna var fransman och kallades allmänt fader Simon. Av de båda andra var den ene portugis och den återstående genuesare. Fader Simon var en trevlig, gemytlig och sällskaplig man; de andra båda voro mera tillbakadragna, allvarliga och högtidliga. Vi intogo ofta våra måltider tillsammans med de tre prästerna och talade understundom med dem om religionen, missionen o. d. De sade sig vara fullt och fast övertygade, att dessa hedningar, kineserna, med tiden skulle komma att räddas åt den kristna tron, att de kände sig lyckliga att kunna ägna sitt liv och sina krafter åt vinnandet av detta högligen önskvärda mål. Deras uppriktiga nit för den höga saken framgår också av själva deras ställning, vilken är förenad med många bekymmer och faror; ja, stundom äro de till och med utsatta för förföljelser, och det har hänt, att missionärer här ute hava blivit pinade till döds på det grymmaste och smärtsammaste sätt.

Men jag återgår till min berättelse. Den franske prästen, fader Simon, hade av missionens överhuvud fått befallning att begiva sig till Peking, huvudstaden i det kinesiska kejsarriket, och skulle endast invänta en annan präst, som blivit beordrad att medfölja honom och som redan var på väg från Makao. Vi träffades ingen dag, fader Simon och jag, utan att han uppmanade mig att sluta ressällskap med honom.

— Ni kommer att få se mycket underbart i detta märkvärdiga rike, sade han, och bland annat världens största stad. Om vi lägga ihop ert London och vårt Paris, så gå de ej upp emot denna jättestad.

Härmed syftade han på Peking, som också är en verklig koloss ibland städer och har en ofantlig mängd invånare.

En dag, när vi åto middag tillsammans, yttrade jag under inflytande av den muntra stämning, som härskade vid bordet, att det kanske inte skulle vara så tråkigt att följa med fader Simon till Peking och taga jätten i betraktande på närmare håll.

Fader Simon fick härigenom en välkommen anledning att återkomma till sitt vanliga ämne, och denna dag var han i synnerhet vältalig i sina försök att övertyga mig och även min kompanjon om nyttan och nödvändigheten