492
av en färd till Peking. Han ville nämligen också övertala min kompanjon att medfölja.
— Men säg oss nu, fader Simon, invände min kompanjon, varföre ni är så angelägen att få oss med på er ämbetsresa? Ni vet ju, att vi äro kättare, och ni kan således varken älska oss så överdrivet eller vara så synnerligen förtjust över vårt sällskap.
— Ack, genmälte den gode patern skämtsamt, det kan ju hända, att det går att göra goda katoliker av er med tiden. Mitt värv här är just att omvända hedningar, och varföre skulle jag icke kunna omvända er också?
— Mycket bra, fader Simon, inföll jag; ni vill alltså predika för oss under hela vägen?
— Åh nej, genmälte han, I behöven ej vara rädda för, att jag skall tråka ut er. Min religion tvingar mig ingalunda att åsidosätta belevenhetens fordringar. Dessutom äro vi ju här så gott som landsmän, då vår vistelseort är lika främmande för oss å båda sidor. Om I också ären hugenotter och jag en katolik, så äro vi ändå alla till slut intet annat än kristne. Och i alla händelser äro vi åtminstone gentlemän, och kunna samtala såsom sådana utan att behöva falla varandra till besvär.
Denna del av hans tal behagade mig mycket och jag kom därigenom att tänka på den unge franske prästen, som jag en gång kvarlämnade i Brasilien. Fader Simon kunde dock ej på långt när mäta sig med honom i andlig begåvning och karaktärsstorhet. Visserligen fanns ej ett spår av brottsligt lättsinne hos honom, men han ägde dock ej den stora fond av kristligt nit, sträng fromhet och allvarlig religiositet, som hade utmärkt den unge prästen.
Som vi här befunno oss på en mycket obetydlig handelsplats, hade vi ganska svårt att ombesörja de affärer, som närmast förelågo oss. Vi visste knappast, vad vi skulle taga oss till med fartyget och vår last, ty inga köpare erbjödo sig. En gång kände jag mig till och med hågad att äventyra en ny resa uppåt Kilamfloden till staden Nanking, men den stannade dess bättre vid blotta förslaget.
— När nöden är störst, är hjälpen närmast, säger ett ordspråk, som fick sin tillämpning i detta fall. Vår gamle portugisiske lots kom nämligen till oss en dag i sällskap med en japansk köpman, som sporde oss, vad vi hade för varor. Han köpte först och främst allt vårt opium, vilket han betalade ganska bra, dels i reda penningar, dels i små guldstänger om tre hundra à tre hundra sextio grams vikt vardera. Under det vi gjorde upp opiumaffären, kom det för mig, att han kanske ville köpa fartyget också. Till den ändan bad jag vår tolk göra honom ett förslag i detta syfte, vilket ock skedde.
Först ryckte japanen på axlarne för att visa, att den föreslagna nya affären ej tilltalade honom, men efter ett par dagars betänketid kom han till mig med
