nen, kunde göra honom ett så vänligt erbjudande, så kunde jag icke gärna visa mig sämre. Följaktligen överlät även jag min andel i fartyget åt honom under i övrigt samma villkor, och hela besättningen med kaptenen i spetsen förklarade sig villig att följa med honom. Vi upprättade därefter ett formligt kontrakt, varigenom den unge mannen lagligen insattes i sina rättigheter; den ena hälften av fartyget skulle med full äganderätt tillhöra honom, och för den andra hälften utfäste han sig att redovisa inför oss såsom meddelägare. Och så avseglade han till Japan.
Den japanske köpmannen visade sig mycket samvetsgrann och redbar mot den unge mannen, tog honom vid framkomsten till Japan under sitt beskydd och utverkade tillåtelse för honom att gå i land, något som i vanliga fall ej medgives europeer, betalade honom frakten ordentligt och sände honom därefter till Filippinerna med en laddning japanska och kinesiska varor samt en superkarg, som var van att driva affärer med spanjorerna på dessa öar. I sinom tid återvände de till Japan med en last av europeiska varor och ett ansenligt parti kryddnejlikor jämte en del andra kryddor. Även nu erhöll den unge mannen god och ordentlig betalning för frakten, och då han ännu icke var hågad att avyttra fartyget, försåg honom den japanske köpmannen med varor för egen räkning, varefter han med icke så litet penningar på fickan återvände till Manilla, där det lyckades honom att med god vinst försälja sin last.
Hans vidare öden voro i korthet följande. Av guvernören på Manilla förhyrd att göra en resa till Acapulco på mexikanska kusten, anlände han dit efter en särdeles lyckosam färd. I Acapulco sålde han äntligen fartyget och förskaffade sig tillåtelse att landvägen begiva sig till Porto Bello. Där inskeppade han sig med alla sina skatter på ett fartyg, som skulle avgå till Jamaika, och efter vid pass åtta års förlopp från den dag, då vi skildes i Kina, anlände han såsom en mäkta rik man till England. Härom skall jag vidare berätta på sin plats, men återgår nu först till mina egna angelägenheter.
Innan vi skildes från fartyget och dess besättning, uppstod helt naturligt den frågan, huru vi skulle belöna de båda männen, vilka i så behaglig tid underrättat oss om anslaget emot oss på Kambodjafioden. Visserligen hade de gjort oss en stor tjänst och förtjänade sålunda väl att ihågkommas av oss; men de voro i förbigående sagt ett par riktiga skälmar, som trott på historien, att vi voro sjörövare och stulit fartyget, och just fördenskull hade de slutit sig till oss. Deras avsikt hade ingalunda varit att meddela oss anslaget endast och allenast för att därmed rädda oss, utan de hade lockats av det vilda, laglösa livet ombord på en fribrytare; med ett ord, de hade själva velat bliva sjörövare. En av dem bekände också efteråt för oss, att intet annat än lust att slåss och hoppet om rov hade förmått honom att uppsöka oss.
Men i alla händelser hade de gjort oss en tjänst, som för oss betydde lika
