496
mycket, vilken än deras avsikt varit, och dessutom hade jag ju lovat att giva dem ersättning. Först och främst utbetalade jag därföre till dem den summa penningar, vilken de sagt sig hava innestående på sin hyra å de fartyg, från vilka de rymt, och därefter gav jag dem vardera en mindre penningsumma i guld, dock så pass stor, att de båda blevo högeligen belåtna. Därpå utnämnde jag engelsmannen till konstapel på fartyget, sedan den förre konstapeln blivit utsedd till andre styrman och proviantförvaltare, och holländaren gjorde jag till högbåtsman. De voro båda mycket tillfredsställda med dessa anordningar och skötte sig väl, ty de voro dugliga sjömän och stora, starka karlar.
Således voro vi nu i Kina. Hade jag i Bengalen känt mig såsom bannlyst från mitt fädernesland, ehuru jag då hade rikliga tillfällen att begiva mig hem, huru skulle jag icke då känna mig här, på en plats, som väl låg sina fem tusen kilometer längre bort från England, och, efter vad det tycktes, berövad varje möjlighet att återvända? Den enda utsikt vi i sistnämnda hänseende hade var, att en ny marknad skulle komma att hållas på platsen ungefär fyra månader senare, och vid detta tillfälle torde vi möjligen kunna komma över någon kinesisk jonk eller något fartyg från Tongking, som vore till salu och som kunde bliva medlet till befrielse ur vår närvarande belägenhet, vilken nästan kunde likställas med en fångenskap.
Vid denna utsikt fäste jag mig med begärlighet och beslöt att lugnt avvakta tiden. Skulle emellertid av en händelse något engelskt eller holländskt fartyg dessförinnan anlöpa platsen, skulle vi, som ju icke voro personligen misstänkta, försöka att få inskeppa oss på detsamma och såsom passagerare göra överfart till någon indisk hamn närmare hemmet.
Vi beslöto sålunda att stanna kvar här tills vidare, men för att bereda oss någon omväxling i det skäligen enformiga livet på denna plats, gjorde vi ett par eller tre utflykter inåt landet. Så besökte vi först och främst den på tio dagsresors avstånd belägna staden Nanking, en stad, som sannerligen väl förtjänade att tagas i närmare betraktande. Den är regelbundet byggd med snörräta gator, som korsa varandra i räta vinklar. Det påstås, att den har en million invånare.
Då jag emellertid jämförde befolkningens eländiga tillstånd i dessa trakter med vårt folks ställning — deras fabriker, deras levnadssätt, deras styrelse, deras religion, deras rikedom, deras »storhet», såsom några kalla den, med motsvarande förhållanden hemma i vårt land — då måste jag bekänna, att jag knappast finner det hela värt att ens omnämnas här.
Det förtjänar dock anmärkas, att orsaken till, att vi så mycket förundra oss över detta folks storhet, rikedomar, ståt, ceremonier, styrelse, industri och handel, ingalunda ligger däruti, att de verkligen äro värda att beundras eller ens att i minsta mån fästa något avseende vid; utan orsaken är helt enkelt
