Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/505

Den här sidan har korrekturlästs
501

Så fortsatte vi resan. Vår mandarin åtnjöt samma behandling som en kung; han var alltid omgiven av sin uppvaktning, och hela hans uppträdande var beledsagat av sådana formaliteter och sådan ståt, att jag sällan fick se ens en skymt av honom på närmare håll. Dock anmärkte jag, att ingen enda av alla deras hästar kunde mäta sig med en vanlig åkarkamp därhemma i England, ehuru det kanske var svårt nog att fälla ett rättvist omdöme om dem, emedan de voro så övertäckta med allehanda grannlåter och persedlar, att vi svårligen kunde se något annat av djuren än hovarna och huvudena.

Vad mig själv beträffar, så kände jag mig nu åter helt lätt om hjärtat, sedan jag blivit befriad från den ängslan och oro, varom jag förut berättat. Inga bekymmer av något slag tryckte mig, vadan jag i fulla drag kunde njuta av resans behag. Ej heller råkade jag ut för något enda äventyr under vägen, om jag undantager ett litet missöde, som hände mig vid ett tillfälle, då vi vadade över en ström. Min häst snavade nämligen och kastade mig i vattnet, varvid jag hade den olyckan att få min plånbok förstörd. Jag omnämner saken därför, att jag i denna plånbok hade gjort en mängd anteckningar från mina många resor, upptecknat namnen på flera ställen och folkslag m. m. varföre förlusten var ganska kännbar för mig.

Slutligen anlände vi till Peking. Jag hade en tjänare med mig, den samme som min brorson givit mig, och min kompanjon hade ävenledes en tjänare med sig. Den portugisiske lotsen, som gärna ville se hovet i Peking, hade på vår bekostnad fått medfölja under resan, och enär han var ganska väl hemma i landets språk, gjorde han tjänst såsom tolk. Engelska kunde han obetydligt men talade flytande franska.

Denne gamle man var oss en förträfflig hjälpreda i flera avseenden, vaksam och påpasslig. Så t. ex. kom han till mig en dag, då vi icke hade varit mer än en vecka i Peking, och sade med ett leende:

— Vet ni, senor Inglese, jag har någonting att tala om för er, som bestämt skall göra er glad in i själen.

— Mig glad? genmälte jag. Vad skulle det väl kunna vara? Jag vet sannerligen ingenting här i landet, som skulle kunna göra mig varken så överdrivet glad eller så överdrivet ledsen.

— Åjo, invände den gamle hedersmannen på bruten engelska, göra er glad, mig sorgsen.

— Vafalls? svarade jag. Varför skall det göra er sorgsen?

— Fördenskull, sade han, att ni fört mig hit tjugofem dagsresor från hemtrakten och skall lämna mig här att ensam återvända; men huru skall jag kunna komma till min hamn härifrån — utan fartyg, utan häst, utan pecuner? — så kallade han penningar med en av dessa förvrängda latinska glosor, av vilka han hade ett sådant överflöd och som vi ofta hade mycket roligt åt.