Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/508

Den här sidan har korrekturlästs

504

på fem veckor, såsom först var sagt, behövde icke mindre än fyra månader och några dagar, innan de äntligen voro resklara.

Det var nu i början av februari. Min kompanjon och den gamla lotsen hade skyndsamt begivit sig tillbaka till den lilla hamnen för att omsätta en del varor, som vi därstädes kvarlämnat, under det att jag i sällskap med en kinesisk köpman, vars bekantskap jag gjort i Nanking och som en tid uppehållit sig Peking för att sköta sina affärer, företagit en resa till Nanking. Där inköpte jag nittio stycken fina damasttyger och omkring två hundra stycken andra, mycket fina sidenvaror av olika sorter, somliga invävda med guld, med vilket allt jag inträffade i Peking vid tiden för min kompanjons återkomst från Quinchang.

Utom detta skaffade vi oss ett ansenligt parti råsilke och några andra varor, vilka ensamt för sig betingade ett värde av omkring sextiofem tusen kronor. Lägg härtill ett parti äkta te, några fina kalikåtyger samt tre kamelbördor muskotnötter och kryddnejlikor, så har jag därmed angivit det huvudsakligaste av vår last. Till forslande av hela lasten krävdes aderton kameler, oberäknat dem vi redo. Med tre reservhästar och två packhästar för provianten uppgick hela antalet djur i vår avdelning av karavanen till tjugosex.

Den ovanligt stora karavanen räknade, så vitt jag minnes rätt, emellan tre och fyra hundra hästar och kameler samt inemot ett hundra tjugo män, alla särdeles väl beväpnade och rustade för alla händelser. Ty liksom de österländska karavanerna äro utsatta för överfall från arabernas sida, så hotas dessa av tatarerna, vilka likväl icke äro så farliga som araberna och icke så grymma segerherrar som de.

Karavanernas medlemmar utgjorde en brokig blandning av folk från flera nationer. Omkring sextio av dem voro köpmän eller invånare i Moskva, några voro livländare, och — något som särskilt gladde oss engelsmän — fem voro skottar och därtill män med stor affärsvana och betydlig förmögenhet.

I början av februari tågade vi ut från Peking. Vid slutet av första dagsresan sammankallade de fem vägvisarna karavanens samtliga medlemmar, undantagandes tjänarna, till stor rådplägning, såsom de uttryckte sig. Härvid lämnade var och en en viss summa penningar till en gemensam kassa, ur vilken skulle bestridas vissa nödiga utgifter, såsom inköp av foder under vägen, där det ej på annat sätt kunde erhållas, lön åt vägvisarna, anskaffande av hästar med mera dylikt. Härunder ordnades även resan, såsom de kalla det, d. v. s. karavanens medlemmar indelades på militäriskt sätt, befäl tillsattes och förhållningsregler gåvos; allt med tanken på de anfall, som kunde möta under vägen. Detta var ingalunda några överflödiga försiktighetsmått, såsom snart skall visa sig.

Den del av landet, där vägen först gick fram, var mycket talrikt befolkad.