Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/512

Den här sidan har korrekturlästs

508

Under det att vi voro som bäst sysselsatta med jakten på detta villebråd, sammanträffade vi plötsligt med en trupp om vid pass fyrtio tatarer. Huruvida de jagade får liksom vi eller hade något annat byte i sikte, vet jag ej; allt nog, så snart de fingo se oss, blåste en av dem i ett slags horn och lyckades därigenom åstadkomma ett det mest barbariska och öronpipande läte jag någonsin hört; ett läte, vilket jag, i förbigående sagt, alls icke är angelägen att få höra omigen. Vi antogo, att det var en signal till någon annan, i närheten befintlig skara, och mycket riktigt: inom tio minuter visade sig en annan trupp, fyrtio à femtio man stark, på omkring halvannan kilometers avstånd. Men innan dessa senare hunno anlända till platsen, hade vi redan gjort upp affären med de förstnämda.

En av de förut omtalade skotska köpmännen ifrån Moskva befann sig ibland oss. Så snart han fick höra hornlåten, utropade han:

— Hallå, kamrater, här är ingenting annat att göra än genast på ögonblicket anfalla dem. Låtom oss ej förlora en enda sekund!

Därpå ordnade han med största skyndsamhet vår lilla skara i en linje och frågade så:

— Nå, gossar, äro ni beredda att slåss för livet?

Vi svarade alla med en mun, att vi voro färdiga att följa honom.

— Välan, framåt då! kommenderade vår nye befälhavare.

Och därmed sprängde vi framåt rakt emot tatarerna.

De stodo först i en oordnad hop och betraktade oss, utan att göra min av att på något sätt ordna sig; men så snart de märkte, att vi närmade oss dem, avsköto de sina bågar, dock utan att träffa en enda av oss. Detta berodde likväl ej på, att de siktade illa, utan fast mera därpå, att de missräknat sig på avståndet, vilket var vår stora lycka, ty pilarne nedföllo alla på kort avstånd framför oss. Hade vi endast befunnit oss tjugu meter närmare våra fiender, skulle säkerligen flera av oss blivit sårade, om ej dödade.

Vi gjorde genast halt, och ehuru avståndet ännu vart stort, fyrade vi av våra bössor och sände fienden blykulor till ersättning för deras träpilar.

— Framåt, gossar! Nu hugga vi in på dem med svärd i hand! kommenderade vår oförfärade skotte.

Och därmed satte vi av i fullt galopp under hurrarop och med höjda svärd.

Vår skotte var visserligen endast en köpman, men han handlade vid detta tillfälle med sådan kraft och ådagalade en så hög grad av tapperhet, utan att likväl ett ögonblick förlora sin sinnesnärvaro, att jag väl må påstå, att jag aldrig i mitt liv sett någon man mera lämplig att anföra en drabbning än han.

Så snart vi kommit dem på några hästlängder nära, fyrade vi av våra pistoler emot deras huvuden och beredde oss därefter att hugga in med svärden. Men de gåvo oss ej tid därtill, utan flydde i den största tänkbara förvirring.