510
rakt fram till dem, gav den ene en kolvstöt, så att han störtade ned från hästen, och sköt den andre med sin pistol, varefter den tredje hals över huvud flydde därifrån.
Och därmed slutade vår strid utan att någon av de våra blivit dödad eller ens sårad; den enda förlust vi ledo var, att vår jakt på fåren misslyckades, ty de undkommo alla. Av tatarerna blevo däremot fem dödade och många sårade — huru många kunde vi icke säga. Den andra tatartruppen blev så förfärad av våra skott, att den vände om och flydde utan att göra något försök till anfall.
Under hela tiden hade vi befunnit oss på kinesiskt område, vilket förhållande gjort tatarerna mindre djärva, än vad de sedermera blevo; men efter omkring fem dagars ytterligare marsch kommo vi in i en ofantligt stor och vild öken, vars genomtågande tog trenne dagsresor i anspråk. Vi voro nödsakade att härunder förvara vårt vattenförråd i stora lädersäckar och slå läger för hela natten, alldeles som jag hört berättas, att karavanerna i den arabiska öknen pläga göra.
Jag frågade våra vägvisare, till vilket land detta område hörde, och de svarade, att det var ett slags gränsområde, som egentligen icke kunde kallas någons tillhörighet. Det var emellertid en del av Stora Tatariet och räknades sålunda till Kina. Som det ofta var hemsökt av rövare, vilka här kunde grassera bäst de behagade, ansågs denna öken såsom den värsta under hela resan, ehuru vi hade att passera några betydligt större.
Under färden genom denna ödemark, som i början föreföll mig synnerligen
