512
portugis, hade genom en förunderlig försynens skickelse medtagit sin pistol, utan att jag hade någon aning därom. Och tatarerna visste det lika litet, ty hade de kunnat misstänka något sådant, hade de nog aktat sig för att angripa oss, ty pultroner äro alltid modigast, då ingen fara är för handen.
När portugisen såg mig falla av hästen, kastade han sig oförskräckt över min angripare, fattade tag i honom med ena handen, drog med den andra pistolen ur fickan och sköt barbaren en kula genom huvudet. Utan att giva ett ljud ifrån sig störtade tataren död till marken. Därpå vände sig portugisen ögonblickligen emot den förste tataren, som stannat framför mig, och måttade ett hugg åt honom med sin turkiska kroksabel, den han ständigt förde med sig. Hugget träffade dock ej mannen, men väl hans häst, som fick släppa till sitt ena öra och dessutom erhöll en stor rispa längs huvudets sida. Till det yttersta uppskrämt rusade det stackars kreaturet av som en pil med sin ryttare, men efter några ögonblicks ursinnigt galopp stegrade det sig, kastade av tataren och föll därefter baklänges över honom.
Den stackars kinesen, som förlorat kamelen, hade intet vapen hos sig, men då han såg tatarens häst störta med ryttaren under sig, ilade han till platsen, ryckte till sig den fallnes stridsyxa och drev den djupt i hans tatariska hjärna.
Den gamle portugisen. hade emellertid ännu den tredje tataren att göra med, ty denne flydde ej, såsom han väntat, men gjorde ej häller någon min av att vilja slåss, utan satt som fastnaglad på sin häst och betraktade scenen framför sig. Portugisen skyndade då att på nytt ladda sin pistol, men vid dess åsyn kastade tataren om sin häst och satte i väg som en raket, lämnande
