min gamle hederslots — min räddare, såsom jag alltifrån den stunden kallade honom — som segerherre på slagfältet.
Under tiden hade jag något hämtat mig efter slaget, så att jag började få klart för mig, vad som passerat. Först kände jag mig, som om jag vaknat ur en djup sömn, och undrade, såsom jag ovan nämnde, var jag befann mig huru jag kommit dit och vad som hade hänt. Efter några ögonblick började dock en häftig smärta inställa sig, ehuru jag ej kunde säga, var den hade sitt säte. Jag förde handen långs huvudet och drog den blodig tillbaka. Vid denna syn blev jag medveten om, att smärtan satt i huvudet, och i samma ögonblick återvände minne och medvetande fullständigt, så att jag klart erinrade mig hela uppträdet. Genast rusade jag upp och grep efter mitt svärd, men inga fiender voro inom synhåll; jag såg tataren ligga död ett litet stycke ifrån mig och hans häst lugnt beta invid honom, och då jag höjde blicken, varseblev jag min hjälte och räddare, som gått att se, huru kinesen uträttat sin sak, närma sig med sin sabel i handen.
När portugisen fick se mig på fötter igen, började han springa emot mig och omfamnade mig med alla tecken till den innerligaste glädje, ty det var ej utan att han fruktat, att jag blivit dödad av det åtminstone till utseendet förfärliga slaget. Då han märkte, att mitt huvud blödde, undersökte han noga skadan, men fann den vara helt obetydlig — endast vad vi bruka säga ett krossår i huvudet. Ej häller hade jag efteråt några vidare obehag av mitt sår, ty efter två eller tre dagars förlopp var det fullständigt läkt.
Vi vunno just ej något byte genom denna seger, ty vi förlorade en kamel och erhöllo en häst. Nu hände sig, att karlen, som sålt kamelen till mig, fordrade ersättning för densamma, ty betalningen skulle hava erlagts först vid återkomsten till byn. Jag bestred hans anspråk, och saken hänsköts till den kinesiske bydomarens avgörande. Denne man måste jag göra det rättvisa erkännandet, att han upptog och handlade målet med mycken klokhet och oväld. Sedan han hört båda parternas andraganden, vände han sig med lugn värdighet till kinesen, som åtföljt mig, och frågade:
— Vems tjänare är du?
— Jag är ingens tjänare, svarade kinesen, utan jag gick bara med främlingen.
— På vems begäran? frågade domaren.
— På främlingens begäran, löd svaret.
— Välan, återtog domaren, då var du för tillfället främlingens tjänare, och då kamelen lämnades till hans tjänare, lämnades den till honom. Främlingen är således skyldig att betala den.
Emot detta domslut hade jag ej ett ord att invända, ty slutledningen var lika klar som rättvis. Beundrande domarens skarpsinne, betalade jag villigt den stulna kamelen och sände efter en annan; men läsaren kan lita på, att
Robinson Crusoe. 33
