Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/518

Den här sidan har korrekturlästs

514

jag denna gång aktade mig för att gå själv — jag hade fått nog av dylika utflykter.

Staden Naum är en av det kinesiska rikets gränsstäder. Den påstås vara befäst, och i själva verket är den även så med hänsyn till landets förhållanden, ty man kan tryggt våga påstå, att alla tatarer tillsammans — kanske några millioner stycken — icke skulle kunna skjuta ned dess murar med sina bågar och pilar. Men att kalla den befäst med tanke på europeiskt artilleri skulle endast framkalla löje hos var och en, som något förstår sig på dylika saker.

Vi befunno oss, som sagt, något över två dagsresor ifrån denna stad, då vi träffades av budbärare, som blivit utsända därifrån enkom i avsikt att uppmana alla resande och karavaner under vägen att göra halt, till dess de erhållit betäckning ifrån staden, ity att en ovanligt stor tatararmé, räknande åtminstone tio tusen man, hade visat sig ungefär femtio kilometer på andra sidan om staden.

Detta var i sanning dåliga nyheter för oss, men det var i alla fall omtänksamt av guvernören att sända oss underärttelse, och vi voro honom högligen tacksamma för den betäckning, han lovat oss. Två dagar därefter inträffade även två hundra soldater från en kinesisk garnison till vänster om vägen och tre hundra ifrån staden Naum. Under dessa truppers beskydd fortsatte vi utan fruktan vår marsch. De tre hundra soldaterna från Naum öppnade tåget, de andra två hundra slutade det, under det att våra egna män marscherade på ömse sidor om kamelerna. I denna ordning och väl beväpnade, som vi voro, ansågo vi oss gott kunna bestå en dust med alla de tio tusen tatarerna, om de skulle visa sig. Men när de den följande dagen verkligen visade sig, fingo vi uppleva något helt annat, än vad vi väntat.

Vi gjorde halt för natten i en liten väl belägen by vid namn Changu. Då vi tidigt på morgonen bröto upp därifrån, hade vi en flod att passera, vilken vi måste övergå på färjor. Nu hade varit rätta tillfället för tatarerna att anfalla oss, om de haft någon underrättelse om saken, men vi sågo dess bättre ej till dem.

Vid pass tre timmar senare, då vi anlände till en öken, som var emellan tjugufem och trettio kilometer tvärs över, fingo vi se ett ofantligt dammoln framför oss och slöto därav, att fienden äntligen var i antågande. Så var även förhållandet, ty inom några ögonblick sågo vi tatarerna komma i fullt galopp emot oss.

De kinesiska soldaterna, som bildade förtruppen, fällde vid denna anblick modet, trots sin stortalighet dagen förut. De blickade oupphörligt tillbaka — ett dåligt tecken hos en soldat, vittnande om, att han vilket ögonblick som hälst är färdig att vända ryggen åt fienden.