Jag uttryckte mina farhågor för den gamle lotsen, som fullkomligt delade dem.
— Senor, sade han, vi måste på något sätt uppmuntra de där karlarne, ty annars skola de störta oss alla i fördärvet. Jag är säker på, att de ej ens våga invänta tatarernas angrepp.
— Jag tänker precis som ni, genmälte jag; men vad skola vi väl taga oss till?
— Taga oss till! upprepade han. Låt femtio man av de våra rycka fram och uppställa sig vid vardera av deras flyglar. Detta skall giva dem mod, och de skola kämpa som tappra karlar i tappert sällskap, men därförutan skall varenda en av dem taga till benen.
Utan dröjsmål red jag fram till vår anförare och delgav honom lotsens råd, vilket han utan betänkande gillade. Följaktligen marscherade femtio av oss fram till högra flygeln och femtio till vänstra, medan vi av de återstående bildade en trupp, som skulle rycka fram i händelse av behov.
De två hundra soldaterna i eftertruppen fingo order att bevaka kamelerna och att i nödfall sända hundra man till de övrigas bistånd.
Som sagt, tatarerna ryckte an emot oss i en oräknelig skara — tio tusen var det allra minsta. Först sprängde en trupp fram för att taga vår ställning i skärskådande; ty när de kommo på något avstånd ifrån oss, veko de av och redo parallellt med vår linje. När vår anförare såg, att de voro inom skotthåll, beordrade han de båda flyglarne att skyndsamt rycka fram och giva dem en salva. Sedan detta skett, skyndade tatarerna att återvända, troligen för att underrätta de sina om, vilket mottagande de hade att vänta. Underrättelsen måtte icke hava fallit det värda följet i smaken, ty efter en stunds överläggning uppgåvo de sin avsikt och redo i sporrsträck sin väg till vänster om oss. Och därefter hade vi ej något vidare att göra med dem och sågo dem ej mera, vilket högeligen tillfredsställde oss, enär utgången av en strid med en så manstark fiende kunde hava varit ganska oviss.
Två dagar senare anlände vi till staden Naum eller Naun. Vi tackade guvernören för hans vänliga omtanke om oss och sammansköto en summa av omkring fem hundra kronor, den vi utdelade bland soldaterna. Vi rastade i Naum en dag. Staden hade en garnison på nio hundra soldater, emedan det område, som sträcker sig ungefär tre hundra tjugu kilometer väster om staden, fordom tillhört Ryssland men övergivits av detta land för dess ödslighet och ofruktbarhets skull, och kanske ännu mera på grund av svårigheten att sända trupper till ett så fjärrbeläget område. Det var därför nödvändigt för kineserna att med en så stor garnison skydda sitt lands gränser på detta håll. Vi voro nämligen ännu över tre tusen kilometer ifrån det egentliga Ryssland.
Härefter passerade vi flera stora floder och tvänne förfärliga öknar. Den ena av dessa var så att säga ingens område, och vi behövde icke mindre än
