518
härbärgen för resande. På samma sätt var det ock här; ty fastän befälhavarna och garnisonerna på dessa stationer voro ryssar och kristna, var dock befolkningen i övrigt rena hedningar, som offrade till avgudar och tillbådo solen, månen och stjärnorna. Men ej nog därmed, de voro även de mest barbariska av alla hedningar jag någonsin sett, utom det att de ej slaktade och åto människor i likhet med Amerikas vildar.
Vi fingo se några prov på denna avgudadyrkan ilandet mellan Arguna och en av ryssar och tatarer bebodd stad vid namn Nortsiusky — ett område, bestående av omväxlande skogar och ödemarker, dem vi behövde tjugu dagsresor för att genomvandra. I en by ej långt ifrån den sist nämnda staden fick jag det infallet att gå ut och se mig omkring för att få veta något om folkets levnadssätt. Jag fann det i högsta grad rått och avskyvärt. De hade just den dagen samlats till ett stort offer, ty på en gammal trästubbe reste sig en vederstygglig avgudabild av trä, vilken utgjorde föremålet för dessa hedningars dyrkan.
Denna avgudabild var så lik den lede fienden, som vi gärna kunna föreställa oss honom. Dess huvud liknade ej någon skapad varelse i hela världen; öronen voro stora som bockhorn och lika högt uppstående; ögonen voro så stora som tekoppar; näsan liknade ett gumshorn; den uppspärrade munnen var fyrkantig som ett lejons gap och försedd med rysliga tänder eller rättare betar.
Det vidunderliga belätet var icke mindre vämjeligt till sin klädsel, som utgjordes av fårskinn med ullen utåt; på huvudet satt en smutsig tatarmössa, genom vilken tvänne horn sköto ut. Vidundret var inemot tre meter högt, men hade varken ben eller fötter, och dess kropp var så grovt tillyxad som endast de råaste barbarer kunnat göra det.
Denna fågelskrämma var uppställd strax utanför byn, och då jag kom till platsen, såg jag sexton eller sjutton av invånarne — huruvida de voro män eller kvinnor kunde jag ej se, ty det är ingen skillnad i klädedräkt mellan de olika könen — ligga framstupa på marken omkring belätet. Ingen av dem rörde en lem; det föreföll som om de allesammans varit trästockar liksom avgudabilden, och sannerligen trodde jag icke först, att så även var förhållandet. Men då jag kommit dem helt nära, reste de sig hastigt och sprungo tjutande som hundar ifrån stället, tydligen missbelåtna över att ha blivit störda.
Ett stycke från träbelätet låg en liten hydda eller ett tält, uppfört av torkade fårskinn och oxhudar. I dörren till denna koja stodo tre karlar, vilka jag vid närmare påseende antog vara slaktare, emedan de hade långa knivar i händerna, varjämte i tältets inre lågo tre slaktade får och en stut.
Emellertid kom jag snart under fund med, att dessa djur voro slaktoffer till avgudabelätet, att de tre karlarne voro dess präster, och att de sjutton
