Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/523

Den här sidan har korrekturlästs
519

arma varelser, som jag sett ligga framstupa omkring bilden, voro de offrande, vilka vid min ankomst höllo på att tillbedja vidundret.

Jag måste bekänna, att jag blev mera upprörd över detta förfärliga avguderi än vad jag kan erinra mig hava blivit över något annat i hela mitt liv. Att se denna varelse, människan, som blivit skapad efter Guds beläte och begåvad med en odödlig själ, söla sig i dylika styggelser och sänka sig själv till en sådan förnedrings djup! Och detta därtill i ett kristet land! Med den djupaste avsky och vedervilja blandade sig snart vredens känslor; jag sporrade min häst och red bort till avgudabilden, vars mössa jag klöv med ett hugg av mitt svärd. En av de våra, som följt mig, grep tag i fårskinnet, som omslöt bilden, och ryckte däri, men i samma ögonblick fingo vi höra ett förfärligt larm och tjutande ifrån byn, och då vi vände oss om, sågo vi en folkhop, som väl räknade sina två eller tre hundra personer, komma rusande emot oss under häftiga åtbörder. Jag var glad att få sätta sporrarne i min häst och jaga därifrån så skyndsamt som möjligt, ty jag märkte att flera av de uppretade barbarerna voro beväpnade med bågar och pilar, men jag beslöt i detta ögonblick att inom kort ånyo besöka dem.

Vår karavan rastade i tre dygn i staden, som låg vid pass fem kilometer ifrån byn, där avgudabilden stod upprest. Det långa uppehållet gjordes för att vi skulle hinna anskaffa nya hästar i stället för dem, som under den sista besvärliga marschen genom öknen blivit skadade eller utsläpade. Jag hade således god tid på mig att sätta min plan i verket: Till den ändan vidtalade jag den skotske köpmannen från Moskva, om vilkens stora mod jag vid ett föregående tillfälle kunnat förvissa mig. Först omtalade jag för honom, vad jag sett och med vilken djup förtrytelse jag bevittnat en förnedring, som var den mänskliga naturen så ovärdig, varefter jag sade:

— Blott jag kan få fyra eller fem väl beväpnade män med mig, så är det mitt beslut att rida ut till byn och förstöra det där avskyvärda träbelätet för att visa invånarne, att det ej ens har makt att hjälpa sig själv och följaktligen icke kan vara något värdigt föremål för dyrkan eller tillbedjan, ännu mindre hjälpa dem, som offra däråt.

Den skotske köpmannen genmälte skrattande:

— Ert nit kan vara gott, men vad tror ni er möjligen vinna därmed?

— Vinna därmed! utropade jag. Jo, jag hämnas Guds ära, som blivit skymfad genom denna djävulsdyrkan.

— Men huru skall ni därigenom kunna hämnas Guds ära, invände han, då folket ej är i stånd att fatta, vad ni menar därmed, såvida ni ej talar med dem och säger dem det? Och vågar ni endast göra ett försök i den riktningen, så kan jag försäkra er, att ni blir överfallen och ihjälslagen, ty dessa människor bliva som rasande vilddjur, då det gäller att försvara sin avgudadyrkan.