524
Efter väl förrättat värv såg man oss, de fyra deltagarne i det nattliga äventyret, följande morgon ibland våra medresande, ivrigt sysselsatta med förberedelser för det nära förestående uppbrottet från staden. Ingen kunde misstänka annat, än att vi varit i våra bäddar hela natten såsom förståndiga resande, vilka äro angelägna att få vila ut för den följande dagens ansträngningar.
Men härmed var saken icke slut. Dagen därpå samlades en stor mängd lantfolk utanför stadsporten och fordrade med de ursinnigaste åtbörder, att den ryske guvernören skulle giva dem upprättelse för det deras präster blivit skymfade och deras store Cham Chi-Taungu blivit uppbränd. Invånarne i Nortsiusky blevo först högligen förfärade, ty det sades, att de rasande tatarernas antal uppgick till icke mindre än trettio tusen.
Guvernören sände bud ut till folkmassan för att om möjligt med goda ord söka lugna de upprörda sinnena. Han lät försäkra, att han ej det minsta kände till saken och att ingen soldat i hans garnison hade varit frånvarande från staden, medan attentatet förövades. Han och hans folk voro således fullkomligt oskyldiga därtill, men finge han reda på den eller de skyldige, så lovade han, att de skulle bliva ordentligt bestraffade.
Folkhopen skriade till svar, att hela landet vördade den store Cham Chi-Taungu — guden, som dvaldes i solen, och att ingen dödlig skulle hava vågat våldföra sig på hans bild utom någon kristen hund; de skulle minsann förklara krig emot honom, guvernören, och emot alla ryssar, vilka voro otrogna hundar och kristna skurkar.
Guvernören, som var högst angelägen att förekomma varje brytning eller utbrott av öppen fiendskap, enär han hade stränga order ifrån tsaren att behandla det underkuvade folket med största mildhet, lät icke bringa sig ur fattningen av dessa tillmälen och hotelser, utan sökte fortfarande lugna det uppretade folket med alla till buds stående medel. Till slut lät han säga, att en karavan samma morgon hade avgått till Ryssland och att kanske någon av dess medlemmar förövat brottet emot den store solguden; han, guvernören, ville därför sända ilbud efter karavanen för att taga reda på, om den skyldige befann sig bland de resande.
Detta löfte lugnade massan något, och guvernören skickade verkligen bud till oss med utförlig underrättelse om förhållandet och med uppmaning till den skyldige, om han fanns inom karavanen, att söka undkomma; varom icke borde vi likväl påskynda vår färd så mycket som möjligt, så skulle han, guvernören, under tiden göra allt, vad han kunde, för att i det längsta uppehålla det förtörnade folket.
Detta var mycket vänligt handlat av guvernören; men då budet anlände till oss, fanns ingen i hela karavanen, som visste något om saken i fråga. Vi fyra, som emellertid blott alltför väl kände hemligheten, blevo minst av alla
