deln med negrerna, såsom pärlor, snäckor, glasbitar, små speglar, knivar, yxor, saxar och dylikt.
Så fort jag kommit ombord tillsattes seglen, och vi styrde kurs åt norr, följande brasilianska kusten. Men så snart vi uppnått tionde eller tolfte graden nordlig latitud ämnade vi styra rakt över Atlanten till Afrika, vilken kurs på den tiden var den vanliga. Vi hade vackert väder, men en förfärlig hetta rådde längs hela kusten tills vi kommo på höjden av Kap S:t Augustin. Där styrde vi ut på öppna sjön och förlorade snart land ur sikte. Vi satte kurs nordnordost som om vi ämnat oss till ön Fernando de Noronha, vilken vi dock lämnade öster om oss. Efter ungefär tolv dygn passerade vi ekvatorn och befunno oss enligt vår sista beräkning på sju grader i tjugutvå minuter nordlig latitud, då vi överraskades av en fruktansvärd orkan, som förde oss långt ur vår kurs, så att vi ej visste var vi voro. Orkanen började i sydost, övergick därpå till nordväst och stadgade sig slutligen i nordost, varefter den rasade med en sådan våldsamhet, att vi under tolv dagars tid ej kunde göra annat än länsa undan för vinden.
Jag behöver väl ej säga, att jag under dessa tolv dagar icke väntade annat än att varje minut bliva uppslukad av vågorna, och det fanns ingen på fartyget, som icke väntade en säker undergång.
I denna bedrövelsens tid dog ock en av besättningen i calenturafeber, varjämte skeppsgossen och en matros spolades över bord. På tolfte dagen stillnade orkanen något, och kaptenen gjorde en observation så gott han kunde. Han fann då, att vi voro på ungefär elfte graden nordlig latitud men tjugutvå grader väster om Kap S:t Augustin. Vi befunno oss sålunda vid Guianakusten eller norra delen av Brasilien emellan Amazonfloden och Orinoko eller den s. k. »stora floden».
Kaptenen kom nu för att rådgöra med mig angående den kurs vi skulle
Robinson Crusoe. 4
