528
i landet är att frukta, genast skola utsända avdelningar från sina garnisoner till betäckning av de resande från station till station. Tack vare denna berömvärda omtanke erbjöd oss guvernören eller garnisonsbefälhavaren i Adinskoj — i förbigående sagt en man, med vilken den skotske köpmannen var bekant — en betäckning av femtio man till närmaste station, ifall vi ansågo det behövligt. Jag blev även i tillfälle att, genom den skotske köpmannens bemedling, göra guvernören min personliga uppvaktning och tacka honom för hans välkomna anbud.
Jag hade långt före detta föreställt mig, att vi, i den mån vi närmade oss Europa, skulle finna landet bättre befolkat och invånarna mera civiliserade, men i båda dessa avseenden hade jag misstagit mig. Ännu alltjämt gick vår färd igenom landsträckor, bebodda av tungusiska nationer, vilka voro lika hedniska och barbariska som de vi någonsin tillförne under vår resa mött. Vi hade likväl ej så mycket att frukta av dem här, emedan vi befunno oss närmare medelpunkten för det ryska väldet, men vad råhet och avgudadyrkan beträffar, så kunde intet folk i världen mäta sig med dem. De äro alla klädda i vilda djurs skinn, och deras kojor eller tält äro uppförda av samma material. Man kan ej vare sig på deras dräkt eller utseende i övrigt skilja männen ifrån kvinnorna. Om vintern, då marken är täckt med snö, leva de i underjordiska hålor eller grottor, vilka medels gångar stå i förbindelse med varandra.
Hade de förut nämnda tatarerna sin enda Cham Chi-Taungu för en hel by eller ett helt land, så hade dessa hedningar en avgud i nästan varenda håla eller tält. Därtill dyrka de stjärnorna, solen, vattnet, snön — med ett ord allt möjligt, och deras okunnighet är i sanning himmelsskriande.
Sedan vi lämnat nyssnämnda öken, tågade vi utan vidare äventyr genom en landsträcka, som jag uppskattade till åtminstone sexhundrafemtio kilometer. Hälften av denna sträcka var i själva verket intet annat än en ny öken utan hus eller träd, vilken tog tolv dagars ansträngd marsch i anspråk. Härunder voro vi såsom förut nödsakade att på lastvagnar medföra all vår proviant, så väl bröd som vatten.
Ytterligare tvänne dagsresor förde oss äntligen till Jenisejsk, en rysk stad eller militärstation vid den stora floden Jenisej, vilken, enligt vad man sade oss, utgjorde gränsen mellan Europa och Asien.
Här gjorde jag den iakttagelsen, att okunnighet och hedendom fortfarande voro allenarådande, utom i de ryska garnisonerna. Hela landet emellan floderna Ob och Jenisej är fullkomligt hedniskt och folket lika barbariskt som i tatarernas avlägsnaste landsändar — ja, såvitt jag känner, lika rått och okunnigt som någon nation i Asien eller Amerika. Jag framställde även mina anmärkningar i detta hänseende till de ryska guvernörer, med vilka jag råkade i samtal, sägande, att de stackars hedningarna synbarli-
