530
en liten stad vid Dvina, varifrån jag endast hade sex dagars resa på floden till Arkangel, där jag kunde vara säker att finna lägenhet vare sig till England, Holland eller Hamburg.
Emellertid hade det nu vid vinterns början varit dåraktigt att anträda någon av dessa resor. Vad Danzig beträffar, skulle säkerligen Östersjön vara tillfrusen, så att jag icke kunde resa sjöledes, och att färdas landvägen genom dessa trakter var till och med ännu farligare än en resa bland de mongoliska tatarerna. Å andra sidan var det icke mycket bättre att begiva sig till Arkangel i oktober, ty alla fartyg skulle tvivelsutan redan hava lämnat platsen, och likaså skulle de köpmän, som under sommaren äro bosatta där, hava begivit sig söderut till Moskva för vintern, såsom de hava för sed, så snart sjöfarten för året upphört.
Jag skulle således i båda fallen icke hava haft annat att vänta än allehanda obehag, som åtfölja en sträng vinter, samt utsikten att hela vintern få ligga fjättrad i en folktom stad, som saknar alla kommunikationer och kanske till och med lider brist på livsmedel.
I betraktande av alla dessa omständigheter fann jag det vida förmånligare för min del att låta karavanen fortsätta sin väg utan att medfölja den; korteligen, jag beslöt att träffa alla nödiga förberedelser för en övervintring på den plats, där jag befann mig — i Tobolsk i Sibirien, på ungefär sextionde graden nordlig bredd. Här var jag åtminstone säker på att finna tre saker, som kunde göra en sträng vinter dräglig, nämligen tillräckligt med livsmedel från det kringliggande landet, en varm bostad med bränsle i överflöd samt ett förträffligt sällskap.
Så befann jag mig nu under ett helt annat luftstreck än vad fallet varit på min älskade ö — ty så måste jag allt fortfarande benämna denna min ungdoms och mannaålders ensliga vistelseort, där jag visserligen genomgått så många sorger och lidanden, men även inhöstat en så rik skörd av inre välsignelse och rönt så många bevis på den gudomliga försynens kärleksfulla ledning och omvårdnad.
Som sagt, här rådde ett helt annat klimat än på min gamla kära ö. Där hade jag aldrig förnummit någon köld utom vid det enda tillfälle, då jag låg sjuk i feberrysningar och frosskakningar; tvärtom hade jag svårt att ens fördraga några kläder och gjorde aldrig upp eld annat än utomhus, då det var nödvändigt för tillredande av min föda, bränning av lerkärl eller dylikt.
Nu däremot måste jag bära tre tjocka yllevästar och över dem en pälsfodrad långrock, som räckte ända ned till fötterna och hade ärmar, som voro att knäppa tätt omkring handlederna — allt nödvändiga försiktighetsmått emot den synnerligen stränga kölden.
Vad den varma bostaden beträffar, så måste jag bekänna, att jag icke
