— Som jag säger! genmälde jag skrattande. Men låt mig tala till punkt. Alltså, för det tredje har det aldrig funnits någon envåldshärskare — ty en sådan var jag och så kallade jag mig själv — som blivit så allmänt älskad som jag och tillika så utomordentligt fruktad av sina undersåtar. Efter att sålunda hava underhållit honom en god stund med dessa gåtor, talade jag äntligen i oförtäckta ordalag och berättade hela historien om min långvariga vistelse på den obebodda ön. Jag redogjorde utförligt för mina anläggningar, uppfinningar och förbättringar, för mina mångahanda erfarenheter, mina strider med vildarna; huru jag genom Fredags ankomst till ön fått en kamrat i min ensamhet samt huru jag slutligen blivit befriad ur min tjuguåttaåriga fångenskap och ön så småningom blivit allt mera befolkad.
Med ett ord, jag gav alla de närvarande gästerna, som under tiden slagit en tät krets omkring mig och med stigande uppmärksamhet åhörde den märkliga berättelsen, del av samma skildring, som läsaren finner på sidorna i denna bok.
Alla mina gäster voro utomordentligt intresserade av min levnadshistoria och förklarade, att de aldrig hört något liknande. Den hade isynnerhet gjort ett djupt intryck på furst X., som med en suck sade:
— Min herre, eder historia är lika förvånansvärd som lärorik. Jag har, liksom ni, gjort den erfarenheten — kanske icke mindre dyrköpt för mig än för er! — att livets sanna storhet icke består i något annat än att bliva herre över sig själv och lära känna sig själv. ’Den som styr sitt sinne är bättre än den, som tager in en stad’, säger Salomo, och den vise Sokrates framhöll såsom summan av all lärdom att känna sig själv.
— Ja, däruti har ni förvisso rätt, ers excellens, genmälde jag, och mina tankar togo ofta samma riktning, då jag i min ensamhet på ön begrundade livets olika förhållanden i allmänhet och min egen ställning isynnerhet.
— Vad denna eder ställning beträffar, fortfor fursten, så var den sannerligen av sådan beskaffenhet, att jag för min del, därest jag varit i edra kläder, icke skulle hava velat byta med Rysslands mäktige kejsare.
— Så tänkte jag även själv mången gång, inföll jag, men det gavs tillfälen, då jag till den grad plågades av min ensamhet, att jag tyckte mig vara den olyckligaste människa på jorden. Jag längtade då efter ingenting annat än en mänsklig varelse att tala med, att förtro mig till, och hade jag haft det, skulle jag i allt övrigt hava varit tillfredsställd med min lott.
— Ni kan då lätt förstå mig, fortsatte fursten, när jag säger, att jag i min nuvarande tillbakadragenhet såsom en bannlyst man känner mig vida yckligare, än förhållandet var under min välmakts dagar, då jag stod som högst i gunst hos min herre, tsaren, och innehade en av många avundad ställning. Men jag har fått lära mig, att det bästa och klokaste en män-
