536
lagt sitt hjärtas innersta och uppriktigaste mening. Jag hade icke den minsta anledning att betvivla något enda av hans uttalanden, och vändande mig till honom med en bugning utbrast jag:
— Min furste, jag har givit eder en utförlig och sannfärdig berättelse om min vistelse på ön, där jag en gång liknade mig själv vid en monark i sitt rike. Jag måste dock nu bekänna, att jag anser er vara icke allenast en monark, utan en stor erövrare; ty den, som vunnit en sådan seger som ni över sina härskande lidelser; den, som så i grund kuvat sig själv och vars förnuft så helt och hållet styr hans vilja, är sannerligen större än den, som intagit en stad.
Sedan vi därefter samtalat en stund i åtskilliga ämnen, vände jag mig åter till fursten och yttrade:
— Min furste, behagar ni tillåta mig att göra eder en fråga?
— Var så god, min herre, alltför gärna, svarade fursten.
— Jag ville endast fråga eder, sade jag, huruvida ni, om frihetens dörr öppnades för eder, icke skulle vilja använda eder av det sålunda erbjudna tillfället att bliva befriad ifrån eder landsflykt?
— Håll! utropade han, eder fråga är listig nog, och för att uppriktigt kunna besvara densamma, måste jag fästa eder uppmärksamhet på vissa förhållanden, som stå i samband med min ställning såsom landsflyktig. Men svaret skall jag giva eder ur djupet av mitt hjärta.
— Tala, min furste, inföll jag, i mig skall ni finna en lika uppmärksam som intresserad åhörare.
— Välan, började fursten, jag har redan sagt eder, att ingenting i världen skulle kunna förmå mig att söka befrielse ifrån min nuvarande belägenhet såsom en förvisad statsfånge. Jag fasthåller allt fortfarande vid detta mitt uttalande, men det gives likväl tvänne omständigheter, vilka åtminstone skulle göra det önskvärt för mig att få byta om vistelseort.
Då han härvid gjorde ett uppehåll, och en sky av missmod drog över hans eljest så lugna ansikte, inföll jag:
— Törs jag fråga, min furste, vilka dessa omständigheter äro?
— Först och främst, genmälde han, skulle det vara mig kärt att bliva återförenad med min familj, och för det andra står min håg till ett något blidare klimat. Men oavsett dessa båda omständigheter kan jag av uppriktigaste hjärta försäkra eder, att jag, därest jag aldrig så litet känner mig själv, icke skulle vilja utbyta denna ödemark, dessa snöslätter, dessa frusna sjöar emot det kejserliga palatset i Moskva. Om min herre tsaren i detta ögonblick sände mig underrättelse, att han av nåd återgivit mig allt, vad han en gång fråntagit mig, så skulle jag icke känna den ringaste benägenhet att återvända till hovets glans eller en ministers upphöjda ställning, och en hovmans rikedom, nöjen och njutningar skulle icke längre i
