538
han var en fint bildad man, som förfogade över ett icke vanligt mått av kunskaper, människokännedom och världserfarenhet. Hans livsåskådning uppbars av en varm religiositet, och hans likgiltighet för världen och dess lockelser berodde icke på någon tvungen underkastelse, utan på en övertygelse, som in i det sista förblev fast och orubblig. Att han icke överdrivit i sin framställning av, huru han i detta hänseende kände och tänkte, skall tydligt visa sig i fortsättningen av min berättelse, då jag åter får anledning att omnämna denne sällsynt karaktärsfaste man.
Jag hade nu vistats åtta månader på denna plats, och vintern hade synts mig förfärligt dyster och svår, om jag undantager det angenäma umgänge, varav jag emellanåt fått njuta. Kölden var så bister, att jag ej kunde taga ett steg utom dörren utan att vara insvept i pälskläder, och över huvudet måste jag bära en kapuschong av pälsverk, försedd med ett hål för munnen att andas igenom och två hål för ögonen. Under tre månaders tid hade vi, enligt den beräkning vi gjorde, icke mer än fem eller högst sex timmars dag, som därtill icke var synnerligen ljus. Som emellertid snön ständigt betäckte marken och vädret var klart, rådde aldrig fullkomligt mörker vare sig natt eller dag.
Våra stackars hästar förvarades under denna tid i hålor eller grottor under jorden, där de förde en tynande tillvaro, ty det var naturligtvis ont om foder i staden under denna årstid. De tjänare vi lejt till att passa upp oss själva och sköta om hästarna, fingo allt emellanåt sina fingrar och tår förfrusna, och vi hade ej så litet besvär med att vårda dem, på det att de ej skulle förlora bruket av sina lemmar.
Inomhus hade vi dock tillräckligt varmt, ty husen voro solitt byggda, väggarna tjocka och fönstren små samt överallt försedda med dubbla glasrutor.
Vår föda utgjordes förnämligast av kött efter fyrfota djur, vilket blivit torkat och insaltat under sommaren; av ganska gott bröd, liknande skeppsskorpor; vidare torkad fisk av flera slag, samt slutligen får- och buffelkött, vilket senare var särdeles välsmakande.
Alla proviantförråd för vintern insamlas och saltas väl under sommaren. Vår dryck bestod av vatten, vilket vi uppblandade med brännvin i brist på konjak, eller vid högtidligare tillfällen med mjöd i brist på vin. De förstå dock konsten att brygga ett särdeles gott mjöd i dessa trakter.
Jägarna, som våga sig ut i alla väder, förde ofta till oss villebråd av läckraste slag, stundom även björnkött, vilket likväl ej smakade oss synnerligen väl.
Utom allt detta hade vi ett icke så obetydligt förråd av te, med vilket vi ofta trakterade våra vänner, då de om aftnarna kommo för att tillbringa en stund i vårt sällskap. Dessa aftonsamkväm utgjorde den egentliga för-
